Efter besök hos kuratorn och matshopping på stan beger jag mig hemåt. Jag tar mig upp igenom stadens galleria och går den inglasade gångbron över bilvägen. Här hänger, som vanligt, ett stort urval av stadens alkoholister. Det luktar urin här, inget trevligt ställe att vara på. Och som människor gör, slår man ner blicken och rusar framåt, hemåt.
Idag möts jag (och kvinnan framför mig) av en liten röst som på riktig Anderssonskans Kalle-dialekt säger "MEN vad har vi för gulliga tjejer HÄR då". Jag har redan hunnit en bit på väg förbi, men kan inte låta bli att le, vänder mig halvt om och säger tack. Snabbt replikerar en annan man "ha en trevlig måltid" (med anspelning på mina fyllda matkassar). Tack detsamma! svarar jag inlärt och funderar sedan kort över om denna man kommer att äta över huvud taget idag. Sedan ser jag ytterligare en man, som en alkoholisternas snyggovariant, inte helt olik Christer Ulfbåge (som jag gillar). Mannen hänger med armbågarna mot räcket. Han lyfter lätt ena ögonbrynet när jag går förbi och ler. "Skaru ha hjälp" säger han o nickar mot kassarna. Jag fnissar o säger att det skulle jag nog behöva. Men jag går vidare.
Det är inte första gången jag blir trevligt bemött av detta gäng. Inte alltid samma människor, men ändå lite samma jargong. En gång, när prinsen var liten, var det en alkoholist (som f ö såg ut som en GALEN Nick Nolte på droger) som ställde sina öl åt sidan och hjälpte mig bära upp vagnen 8 halvtrappor när hissen var trasig. Prinsen var tyst som i chock, men jag blev överlycklig o alldeles varm i hjärtat. TACK du goa människa som såg mig. En annan gång fick jag sällskap på vägen av en kille som ville tala om att han haft ett "riktigt" liv en gång. Att han tillhört eliten i skytte o till och med tävlat i VM eller om det var OS?
Poängen med inlägget är förstås att det finns trevliga människor i alla samhällsskikt. Jag vill gärna försöka komma ihåg att alla dessa människor som kan skrämma mig ibland, när jag ska stressa förbi, har en bit historia bakom sig och att jag inte har en endaste aning om vilka de EGENTLIGEN är.
Och glad blev jag, tänk så enkelt det är.
Fin berättelse. Jag har själv fått lite perspektiv efter att förra året ha drabbats av en riktig kris (som du ju vet). Gränsen är hårfin mellan att "ha huvudet i behåll" och att bli fullständigt galen och trilla ur normen för vad som är normalt. Vad hade hänt med mig om jag inte haft mitt sociala skyddsnät när jag blev sjuk? Här sitter jag i villa med man och barn och ett jobb att gå till men jag kunde lika gärna varit den som hängt i Gallerian om det velat sig illa. Lite medmänsklighet är det som gör skillnad och räddar oss alla, fattig som rik, lycklig som olycklig. Eller varför inte lite galen? Kramar
SvaraRaderaDu skriver bara så bra. Jag kan faktiskt riktigt se dig framför mig när du går där, och du har rätt, det finns trevliga människor överallt=D Kram
SvaraRadera