Idag har jag varit på intervju/möte nr 4 med ett företag. Fick bra feedback på mina tester, men några ord stannade kvar och ligger och gnager i mig. Kvinnan sa att hon uppfattade det som att jag har väldigt hög integritet. Att jag inte släpper folk in på livet omedelbart, att man liksom får kämpa lite innan jag accepterar och släpper in helt o fullt. Det kan nog stämma, jag fick en gång höra av en vän "du är så nära men ändå så långt borta", det gick jag läääänge och funderade på efteråt. Och nu sitter dagens ord fast där, i hjärt- och magtrakten. Nej, jag älskar inte alla och alla älskar inte mig. Men jag skulle så gärna vilja att alla älskade mig, vill vi inte det allihop? Då måste jag ju vända på frågan: Vill jag älska alla människor? En första känsla är: Nej, verkligen inte, det skulle vara omöjligt, orimligt. Men ju mer jag tänker på det tror jag att jag kan komma till en punkt där det är möjligt. Och visst skulle det vara skönt att känna en kärlek till alla människor :-) Då måste jag först få några breakthroughs: 1) Älska mig själv - sluta döma mig själv 2) Sluta döma andra. Det ska banne mig bli mitt livsmål :-) Men då återstår frågan, löser det frågan högst upp. Släpper man alla in på livet, sänker man garden, lägger ner skyddsmurarna om man bara älskar? Utan villkor.
Oh I wish....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir glad om du skriver en rad :-)