tisdag 15 december 2009

Idag hände det något (Obs! Långt inlägg)

Jag kom till en insikt. Nej, TVÅ insikter.

Först var jag hos min läkare som tagit hundrasjuttioelva prover.
Efter lite småprat om hans Mexicoresa kom vi in på det som jag var där för. Hur var det nu med resultaten?
Doktor D tittade på mig. - Alla prover är bra...utom ett.
Han gjorde en paus.
Jag väntade. Det blev knäpptyst. Ja?
Han höll mig inte på halster. Jag såg blänket i hans ögon och sedan log han och frågade "Hur har du det med håret?"
Håret?
Jo, alla prover var bra, utom zinkhalten.
Jag fnissade och pustade ut.
Doktor D sa att det inte påverkade mitt mående annat än i princip hår och naglar. Och så skrev han ut tabletter jag skulle äta för att öka nivåerna.
Jag kände mig glad, så himla skönt. Nu har jag tagit prover i ett års tid på grund av min ständiga trötthet och mina återkommande virusbataljer. Och jag är frisk. Allt är bra i min kropp. Jag kan nu släppa tanken på att en hemsk sjukdom bor i min kropp. Men samtidigt - jag är ju så TRÖTT.

Sedan kom kvällen. Jag tittade på Sommarpratarna.
Babben berättade om sin kris hon hade i 40-årsåldern. Hon gick in i väggen. Hon berättade om sina reaktioner och om den långa vägen tillbaka. Att det tog två år för henne att nå upp till vanlig hastighet igen. Att det tog tio år innan hon klarade samma stressnivå som innan krisen.
Mitt i programmet börjar jag skratta. Högt. Hjärtligt. För - DÄR damp det ner.

Jag har en 40-årskris :-)
En 40-årskris.
Hahahahahahahahahaha.
Så patetiskt. Och så underbart normalt.

Jag är en MedelSvensson mitt i livet.
Jag har som egen företagare och småbarnsmamma utsatt mitt huvud för stor press och stress. De senaste fem åren har jag genomgått en jobbig separation. Utbildat mig, Startat firma. Haft en son som varit sjuk o opererats ett antal gånger. Haft en del uppdrag där jag halvt jobbat ihjäl mig. En röst i mig protesterar vilt och säger - MEN HÖRRU, hur kan du vara utmattad NU. Du har ju inte haft ett uppdrag på ett och ett halvt år.

Skit samma!!!!!!!!!

Jag är slutkörd helt enkelt. Intellektuellt har jag tänkt tanken. Och jag har laborerat med tankar om klimakteriet och annat. Men 40-årskris, att JAG, alltså JAAAAG skulle "hamna" (jag som fixar så mycket och kan så mycket) i ett sådant läge?! *fniss*.

Och plötsligt är det OK att känna så här. Att få hasa omkring och känna att jag vill att någon ska trösta knyttet. Att jag ska få hjälp av någon annan. Och eftersom jag är så trött kommer livsfrågorna - VEM är jag och VAD vill jag som en naturlig följd. Plötsligt ifrågasätter jag alla val jag gjort, föraktar och hyllar på en och samma gång den jag är och det jag gjort.

Och nu tar jag hjälp. Jag har en härlig coach som jag går hos redan och i januari börjar jag mina samtal hos en kurator på vårdcentralen. Det ska bli skönt att få släppa ut en del känslor som jag nog tryckt in långt där ner i ryggsäcken. Som har både med det ena och andra att göra. Separationen från prinsens pappa. Genomförda uppdrag i firman som påverkat mig djupt. Saker jag hanterat innan också, men inte liksom lyckats releasa fullt ut.

Tills jag träffar "mina hjälpare" kommer jag fortsätta med de dagliga promenaderna och med att andas djupt och låta de känslor som kommer få komma.

Tänk.

Jag är en vanlig nobody. Det är inget märkvärdigt med mig. Jag följer normen. Svag röst säger: Så trist. Stark röst säger: Men GUD så skönt. Då BEHÖVER du inte göra någonting, vara någonting. Du har inget att bevisa. Du behöver inte ens rädda världen. Bara var. Bara var. Bara var.

Andas!

3 kommentarer:

  1. Vilket härligt inlägg, jag blir alldeles knottrig om armarna, vilken fantastisk insikt. :-)

    Jag förstår precis den där känslan när man inser att man faktiskt inte måste göra eller klara någonting, det är helt OK att ta "time out" från sitt vanliga duktiga jag och bara vara låg, trött och deppig. Det helt rätt att bara befinna sig i ett vakuum.

    Och frågar du mig så tror jag att det är kroppens sätt att protestera när själen inte riktigt kan göra sin röst hörd. Kroppen är så mycket bättre på att skrika.

    Ha det så bra i ditt vakuum och samla de krafter du längtar efter. Kramar

    SvaraRadera
  2. Jag kan trösta knyttet=D
    Men du , vilken härlig insikt=D Och vad skönt att det inte var ngt fel på dig mer än zinket!!Därför äter jag berocca serru, innehåller både magnesium o zink om jag inte minns fel, men jag är iof trött ändå(kaske oxå har 40-års-kris)"fniss"Kramar om

    SvaraRadera
  3. HÄRLIGT, grattis till din insikt. Det är helt rätt, och inte undera på att du är trött. Njut av att vara normal. Själv är jag så himla trött nuförtiden - oinspirerad - men det kanske är en ålderskris det också. Tror faktiskt det. När jag separerade bet jag sönder två tandrötter i sömnen, gick ner till 46 kg utan att ens märka det, upptäckte en dag att magen såg ut som på en gammal gumma med bara torrt skinn, trodde jag fått cancer, men det var "bara" separationen. Kram och ha de.....

    SvaraRadera

Blir glad om du skriver en rad :-)