torsdag 5 november 2009

Döden och rädslor

Det kommer stunder när man måste tala med sitt barn om det oundvikliga i livet: döden. Igår var mamma och pappa tvungna att avliva sin hund som de haft i 12 år. Hon fick en leversjukdom och det var bäst för henne att somna in. Så oerhört sorgligt, även om hon var gammal. Jag vet att både mamma o pappa sörjer henne mycket, framför allt pappa. Stina var hans bebis, hans älskling. Vila i frid underbara hund. Du var ren och skär glädje och kärlek.

Jag berättade för sonen om att Stina dött. Han ville ha ett förtydligande. Va? Menar du mormor och morfars hund? Sakta sjönk det in och prinsen förkunnade snabbt att "det där är för sorgligt att prata om, jag vill inte tänka på det nu". Jag lät jag honom vara med sina tankar och senare på kvällen kom frågorna om hur hon dog. Varpå sonen förklarade att han minsann också kunde dö. Tänk om jag dör på natten mamma. Vad gör du då på morgonen? Jag talar om för prinsen att då skulle jag minsann vara så ledsen att jag grät och grät och grät.

Nu har de börjat ge influensavaccin till skolbarnen och vi fick ett erbjudande om att ge sonen en spruta i morgon. Men jag gillar ju inte idén att spruta in något som testats så lite i hans system. Så idag tackade jag nej. Samtidigt river o sliter rädslan i mig i takt med att jag läser tidningar och pratar med folk. En tjej jag hörde om har haft ett fullkomligt helvete i två veckor o är sjukskriven i två veckor till. I Finland har en 8-årig frisk flicka dött snabbt av influensan. Hur jag än vrider och vänder på det blir jag inte klok på vilket som är det bästa alternativet.

Ja, tänk om sonen dog. Eller jag, för den delen. Mardrömstanke...

Så, nu får jag helt enkelt försöka "byta" tankar och stå förankrad i mitt beslut. Det som sker sker. Och tänker man för mycket på något drar man det till sig. Gott som dåligt.

Städ- och tvättdag idag. I morgon kommer en underbar väninna o hennes son o hälsar på mig o prinsen. Kul!

6 kommentarer:

  1. Usch ja...hur man än vänder sig har man rumpan där bak...=)
    Vi har kommit fram till samma beslut här hemma - inget vaccin! Verkar vanskligt och är ju ganska obeprövat. =/
    Stora tankar för lillprinsen och jobbigt för en mamma. Men nödvändigt ibland. Livet är en snårig stig att vandra...
    Hoppas att ni får en mysig kväll med vännerna! Kram på dig goding!

    SvaraRadera
  2. Beklagar vovven. Men man gör ju sitt bästa för att förklara för barna om döden.

    De bör ju få lära sej av vuxna!

    SvaraRadera
  3. Stackars er. Det är jobbigt oavsett vad/vem det är som dör, och svårt med alla frågor som dyker upp hos barn. Jag har oxå haft ångest ang vaccinet. Tror inte jag vågar skippa den på min dotter, jag hade frågan uppe idag på bloggen. Ha en skön helg!!Kram

    SvaraRadera
  4. Halloj gumman,
    Tanken på döden är inte rolig. Speciellt inte när den blir verklig. När maken dog hade vi ett rent helvete eftersom föräldrar är odödliga i barns ögon. Det blev många långa samtal om orättvisan att just barnens far dog. Att anpassa livet efter någons död är tungt och mycket skräp för det med sig. Men hur man än vrider och vänder på det så måste man ta detta. Själv valde jag att vaccinera sonen för att undvika eventuella dödstankar. Sonen drog på sig många kilon efter makens död vilket medför att han verkligen ligger i riskzonen. Därför konsulterade jag en av Sveriges bästa barnläkare för att fråga. Hans råd var: Vaccination! Så blev det. Vill verkligen inte även behöva genomgå hans död också.
    Själv har jag i kväll ätit god middag och druckit lite rödtjut. Hoppas att din fredag blev bra!
    Kramis

    SvaraRadera
  5. Halloj igen,
    Blev så tagen av ditt inlägg om döden så jag glömde svara på din fråga.
    Ja jag jobbar i vår stad på en av de stora företagen. hehe
    Håll tummarna och tårna på att vi får lägenheten. Då får jag närmare till jobbet. ;o)
    Kramis

    SvaraRadera
  6. Hej!
    Ja, det ämnet är inte lätt.
    Min son pratar mo det lite då och då.
    Han är rädd att han inte hittar mig när vi inte lever längre.
    Jag säger att det är klart vi gör.
    Vad ska man säga annars...?

    Angående sprutan, så har vi ändrat oss.
    Barnen ska få den.
    SKulle aldrig förlåta mig själv om något hände dom.
    Deras fäder vill att dom ska ha den med,
    så jag lyssnar på dom också.
    Inte lätt. Men det känns ganska skönt att ha beslutat detta.
    *Kram*

    SvaraRadera

Blir glad om du skriver en rad :-)