fredag 19 november 2010

Insikter och avsikter

En efter en tar jag tag i de stora utmaningarna.
Jag sväljer en rädsloklump djupt ner i halsen.
Läskigt.
Nära ångest.
Samtalet går bra.
Mycket bättre än jag vågat hoppas på.
Jag gråter i fyrtiofem minuter och snyter mig,
torkar tårarna.
Tar tag i nästa samtal och i nästa...

För sådant är ju livet.
Ibland klumpar allt ihop sig.
Det blir en enda jävla röra av rädslor,
av analyser och tolkningar och what if's.

Men så ser man sanningen i vitögat.
För man måste liksom. Det går inte att ducka längre.
Man biter ihop, hårdare än hårdast.
Andas riktigt djupt och tar tjuren vid hornen.

Nu en dag efteråt kan jag se hur de olika ämnenas
sammanträffande i tid säkerligen inte är slumpmässig.
Det finns en mening med allt.

Bara för att A hänt, var jag även TVUNGEN att
ta ställning till B och agera där också.

Men jag utgick ifrån sanningen.
Min sanning. Den som sitter längst inne.
Jag talar från hjärtat. Sätter ner en fot.
Ibland väldigt varsamt. Ibland oerhört bestämt.

Och se...

De mest intressanta saker händer.

Saker och ting löser sig!
I allafall tillfälligt.
Och jag är fortfarande skakad, helt slut.
Känner att jag vill gråta bara jag skriver om det här.
Fast jag inte berättar vad saken gäller.

Nej. Jag är inte sjuk, inget sådant.
Men andra saker som ändå är tuffa att hantera.
Och när man lever själv är man inte alltid så jäkla
stor och stark.

Jo förresten. Oftast.
Fasen vad jag är stor och stark.
Och svag.
Och sann.
And I like me.

(And I like you guys :-)

1 kommentar:

  1. Kramar om. Man måste få känna sig svag ibland, man kan ju inte alltid vara stark, och jag förstår verkligen att det kan vara tufft att bära bördan ensam. Du vet var jag finns;) Kram

    SvaraRadera

Blir glad om du skriver en rad :-)