Oro

Jag blir inte kvitt den.
Oron.

Oron över situationen på prinsens förskola. Även om de har fått in en ny resurs denna vecka tycker jag inte om de berättelser han kommer hem med....

Oron över den äckliga svininfluensan. Vad FAN. Jag vill ju inte att min son ska dö. Jag blir livrädd när jag läser löpsedlarna. Och samtidigt vill jag inte ge honom sprutan, för det är en röst i mig - det känns som intuition - som säger högt "ge honom INTE sprutan". Den har varit klar o tydlig ända sedan vaccineringsfrågan kom på tapeten. Jag vill inte leva med den här rädslan längre, den gör mig galen!!!

Oron över min egen "icke-situation" som människa. Jag är i limbo. I morgon ska jag iallafall prata med en läkare för att få en remiss till en kurator.

Det är som om ett stort jävla moln hänger över vårt hus, jag blir galen.

Ge mig en värdefull sysselsättning (vad nu det är, jag känner ju inte längtan till något längre), en fantastisk skola till sonen, ett bra boende, ett gladare liv. NU! *tittar uppåt*

Och så andas jag djupt.

Minns frågorna från kursen i maj.

Would you release it?
Could you release it?
When?

Pyser ut luften.

Det är SKÖNT att andas.