Fri

Jag önskar att jag under 2011 enkelt frigör mig från oro
och rädslor. Jag är redan på väg, har lite metoder jag använder.
Och jag tror att det kommer bli ännu enklare att hantera
dem allt eftersom.

Rent ut sagt löjliga rädslor traskar in i ens liv med
jämna mellanrum och försöker ta över.

Tänk om sonen få vattenkoppor nu innan vi åker till syrran?
(Det går här just nu).

Jag blev illamående efter min tunnelbanetur nyss. Oro över
hur det ska gå att åka t-bana varenda dag när jag jobbar i
stan (när det nu blir).

Oro över att vi ska få magsjuka som också härjar.

Märker också att det bor en liten oro på stan efter bomberna.
Folk tittar lite annorlunda på varandra. Mer poliser överallt.
Jag är väldigt känslig både i mig själv, men jag tar också lätt
in andra människors energi.

Oro över att köra till sonens pappa i em i snön.

Oro över hur det ska gå med intervjun på måndag som inkluderar
flygresor över dagen (och hur ska det GÅ när pappa lämnar på
skolan på måndag och han ska hem med en kompis?!)

Lätt oro över möte på BUP i januari med sonen. Oro över möte
på skolan om sonen. Oro över att min son behöver sådant stöd.

Ja, ni ser och ni vet. Vi bär alla på våra egna rädslor och
motstånd.

Men här och nu lovar jag er. Jag ska möta och välkomna rädslorna,
se dem i vitögat och låta dem passera. Bye bye. För lagrade rädslor
är energi som sitter fast. Hi & bye liksom. Mer harmoni åt Happy.
Happy on the way, ni vet. Målet är ingenting, vägen är allt.

Kram och ha en härlig fredag! :-)

Oro

Jag blir inte kvitt den.
Oron.

Oron över situationen på prinsens förskola. Även om de har fått in en ny resurs denna vecka tycker jag inte om de berättelser han kommer hem med....

Oron över den äckliga svininfluensan. Vad FAN. Jag vill ju inte att min son ska dö. Jag blir livrädd när jag läser löpsedlarna. Och samtidigt vill jag inte ge honom sprutan, för det är en röst i mig - det känns som intuition - som säger högt "ge honom INTE sprutan". Den har varit klar o tydlig ända sedan vaccineringsfrågan kom på tapeten. Jag vill inte leva med den här rädslan längre, den gör mig galen!!!

Oron över min egen "icke-situation" som människa. Jag är i limbo. I morgon ska jag iallafall prata med en läkare för att få en remiss till en kurator.

Det är som om ett stort jävla moln hänger över vårt hus, jag blir galen.

Ge mig en värdefull sysselsättning (vad nu det är, jag känner ju inte längtan till något längre), en fantastisk skola till sonen, ett bra boende, ett gladare liv. NU! *tittar uppåt*

Och så andas jag djupt.

Minns frågorna från kursen i maj.

Would you release it?
Could you release it?
When?

Pyser ut luften.

Det är SKÖNT att andas.

Varseblivning

Jag och prinsen sover som små stockar och vaknar pigga och glada. Liksom lyckliga över att vara i varandras sällskap. När morgonbestyren är avklarade ska vi bege oss till skolan.

I bilen säger sonen att han är orolig. Det är ett nytt uttryck. Han har aldrig förr sagt dessa ord. Jag undrar varför. "Mja, jag är orolig för att folk inte ska tycka om mig eller att de ska bli arga på mig". Han berättar om några exempel, om olika situationer han varit med om som gjorde honom ledsen o förvirrad.

Jag känner pulsen i min mage. Jag får en klump i halsen. Oron fladdrar i mitt hjärta. Jag tänker att "det är då själva FAN att han ska behöva vara orolig". Min son. Världens sötaste, charmigaste lilla människa. Som är social. Som får folk att skratta. Som kan så mycket. HAN av alla människor.

Det är inte första gången han berättar om hur jobbigt han upplever det är i skolan, i interaktionen med alla små människor, alla känslor som far och hur svårt det är att känna sig omtyckt.

Jag minns min egen barndom, jag var mobbad ända upp till nian. Inte varje dag. Inte så att jag blev slagen. Men det skedde subtilt, med ord och gliringar. Och jag lät de andra barnens sanning bli min egen.

Jag talar om för min prins att det är kanonbra att han berättar för mig om sina känslor. Att det bara är starka människor som vågar tala om hur de mår. Jag stöttar honom så gott jag kan.

Men i bilen på vägen hem minns jag en underbar bok jag läste för länge sedan. "Att leva och verka till 100 %" av Stephen R Covey. Egentligen en ledarskapsbok, men i inledningen berättar Covey om hur han och hans fru ändrade sin syn på sin son. Sonen hade det trassligt i skolan. Valdes sist till lagen på idrottstimmarna, hade låga betyg, var orolig och hade dåligt självförtroende. Just då plöjde Covey själv litteratur inom ledarskap och snubblade över varseblivning som koncept. Han och hans fru insåg att de såg på sin son som en person som behövde beskydd, som var "lite bakom" som han själv uttrycker det. Och insåg att även om de satt där på matcherna o ropade "Heja heja" och "vi tror på dig" så tänkte de något annat. Och då blev det outtalade budskapet att deras son behövde deras beskydd och stöd.

Jag tänker på de där raderna. Tar fram boken och läser om kapitlet. Funderar. Jag ser ju faktiskt min son som en lysande person. Full av talang och färdigheter och social kompetens. MEN så snart han yttrar något om oro känner jag en enorm beskyddarinstinkt. Genom mitt tonläge, min ANGELÄGENHET att bemöta hans egen oro visar jag min egen. Och då får han fel budskap.

Alltså har jag kvar att jobba med mig själv. Med att TRO på att min son tar sig igenom livets skola på det sätt han ska. Han är själv sin egen person. Han måste lära sig sociala koder och samspel. Och så länge jag tror på honom på rätt sätt och fokuserar på hans STYRKOR och inte hans SVAGHETER kommunicerar jag det han behöver höra.

Det tror jag på. Jag tror minsann jag ska ta en lång putsning av mina glasögon idag. Ändra hur jag ser på min son. En liten förflyttning, men ändå viktig.

Ha en skön dag allihop.

Kram!

Ps. Jag har länkat till Coveys nätplats och går in o kikar. Lustigt. Kolla in boken längst ner till vänster om föräldrar och ledarskap. Den ska jag köpa direkt. Det finns en mening med allt :-) Ds.