Diagnos: Mamma

Det var så länge sedan jag var här.
Finns hon kvar - Happy?
Finns Prinsen kvar?

Såklart.

Men man kan ju undra ibland.
VAD som finns kvar.
En lång höst och vinter fylld av jobb, jobb och jobb.
Massor av jobb.
Och det är ju bra.
Ja, ni vet ju var jag kom ifrån.
Några år i kylan.

Nu är jag i kylan igen.
Fast i vinterkylan.
Och fast i mitt huvud.
Eller fast...
Jag är trögrörlig.
Tankarna rör sig som sirap.
Utmattning.

Ovanpå det: Yr!
Kristallsjukan har invaderat mina öron och världen spinner.

Det finns annat som gör att världen spinner.
Diagnoser.
I höstas en utredning av min kära prins på skolan.
ADD.
Och i januari nästa diagnos: Dyslexi.

Ja, herregud.
Det tär på en att vara mamma till en liten prins som är speciell.
Men det är också så underbart KÄRT att vara mamma till samma prins.
Om jag kunde fånga hans utveckling och visa den för er som i en spelfilm.
OM.
Det hade varit något.
Han gnistrar som en kristall vissa dagar. Han får mig att ligga dubbelvikt av skratt, min nioåring.
Samtidigt kan han förpassa mig till den djupaste av dalar.
Som när han säger att han trodde att han skulle bli uteliggare på grund av sina problem.
Herregud. Han är så verbal. Ibland är jag så RÄDD. Och ibland känner jag att han kommer bli en helt FANTASTISK världsmedborgare, just för att han är han.

Men mamman är trött.
Så trött att prinsen märker det.
Han frågade idag om mamman tycker det är tufft att göra läxor med honom.
Tufft? Menar du coolt eller jobbigt?
Jag menar jobbigt?
Mja. Ibland är det svårt att veta hur jag ska hjälpa dig. Jag lär mig ju också som mamma. Ibland är det tufft, andra dagar är det helt underbart lätt.
Prinsen sög in denna kommentar. Processar väl fortfarande.
Jag kan inte ljuga. Men balansgången är fin. Hur mycket ska en nioåring få höra och veta?
Svårt.

Mamman undrar hur hon ska orka.
Hjärnan är så seeeeeg.
Hon vill gå ner i vikt.
Hon vill orka på jobbet.
Hon vill vara en stjärna såklart.
Men just nu... Hmmm. Hon försöker dra ner på engagemangsnivån.

Men det är skolmöten, jobbmöten, saker att ta ställning till.
Mat att handla och laga, städning, tvätt, läxor.
Tålamod.
TÅLAMOD.

Behöver en dos styrka, o store ande.
Livets kraft.
Gud. Hör du mig?
Mirakel. Please.

Fast. Det är inte synd om mig. Jag vill inte gnälla.
Det är så trist att gnälla.
Kan jag inte bara få komma in här och skriva om allt härligt, roligt som  jag har på gång. Alla roliga projekt, alla spännande händelser. All energi jag har, hur mycket jag går ner i vikt. Hur jag börjar återfå mitt forna jag?!!

Hursomhelt.
Kul att se er igen vänner.
Vi finns kvar.

Funderar över vilken diagnos jag kan ge mig själv och det får bli en: Mamma.
Mmm. Så är det.