Skit också!

Var ju inne och jobbade på ett företag i två veckor på prov.
Idag fick jag beskedet att jag inte får vara kvar.
Av olika skäl. Litet företag, inte rätt uppgifter
för mig (ägaren trodde jag skulle lämna honom inom kort)
osv. Vill inte skriva om det här.

Men SKIT OCKSÅ!

Det var så nära.
Det är knäckande att få nej när folk har träffat mig,
sett mig "in action". Jag tycker att de inte borde vilja bli
av med mig. Är det förmätet att tycka så?
Jag vet många arbetsplatser som uppskattat mig och det
jag gjort. Men nu verkar de inte finnas längre. WTF.

Det är något med det där,
att folk har svårt att hantera när man har idéer och mycket energi.
Så himla Jante-aktigt. Typiskt svenskt.

Gaaaaa.
Och inga ostbågar har jag hemma heller.
Får ta det first thing in the morning.
Här ska tröstätas.

Nu drar jag snart

till Sollentuna och lunchar med ett gäng gamla kollegor.
Vi ses lite då och då, det är jag som fixar återträffarna,
men nu var det flera år sedan.
Det är tre killar, nåja, män och jag.
Många skratt brukar det bli och en härlig stämning.
Passar ju bra här nu när solen skiner.

Är på oerhört gott humör här. Det bubblar och spritter i kroppen.
Spännande möte i eftermiddag också.

Life is good right now :-)

Jag suger på

en liten karamell just nu.

Den är liten och färgglad och helt klart den mest spännande godsaken på länge.
Jag småknaprar också på en karamell av det större slaget.
En traditionell karamell. Inte lika spännande. Men tryggare.
Man vet vad man får.

Än så länge är godiset till låns.
Jag får liksom provsmaka lite.
Men den lilla karamellens tillverkare verkar lovande.
Han har lovat mig en längre provsmakarstund.

Vågar inte skriva mer här. Det vore att utmana ödet.
Provsmakningar är spännande.
Särskilt när det är goda pastiller.

Vill undvika smällkarameller, de ser väldigt spännande ut på utsidan.
Men kan vara helt tomma inuti eller innehålla äckliga godisar.

Nej jag vill veta vad jag får. Men jag kan också ta en liten risk.

Återkommer när jag får äta upp hela karamellen.
Det blir en fröjdens dag.

(och ni som undrar varför jag surrar om karameller kan fortsätta att undra. My name is Bond. Happy Bond. With a license to suck.)

*smaskar glatt vidare*

Nu blommar det....

Prinsen funderar

Från rummet:

- Mamma, saknar du att vara barn?
- Mmmm, ja, kanske lite ibland.
- Men du är nöjd med att vara vuxen?
- Ja
- Vad bra, för jag vill ju inte att du ska vara missnöjd med ditt liv.
*modern fnissar*

En centimeter gör skillnad

Tänk att även de minsta förändringar kan vara märkbara.
Göra stor skillnad.
Som att jag upptäckte att min arm går att lyfta liiiiite mer.
En centimeter kanske. Min frusna skuldra har ju låst fast armen i ett läge i ett år och fyra månader. Kan inte lyfta armen uppåt, stannar på 90 grader åt alla håll. Kan inte ta mig på ryggen. Har ont när jag ligger på sidan.
MEN, nu, denna lilla förändring. Upptäckte den när jag skulle raka mig under armen, något lite lättare att komma åt. Halleluja så glad man kan bli! :-) Jag vet ju att det här är något som kan ta 1,5 år till 3 år innan det är bra igen. Men 1,5 år är lång tid utan en fungerande arm. Nu ser jag ljusningen, även om den är liten. Vägen framåt. Lycka. Tänk att jag kommer få armen tillbaka :-)

1 centimeter gör även skillnad på magen. Det liksom fladdrar ovanför bältet som sitter tight. Fläsket har ett eget liv. Inte bra. Och nu tror ni det väl inte är sant, men jo, jag har fått en hälsporre också. Har eg haft det i femton år, alltid gått med tofflor inne, men nu tar det ny fart. Suck. Det gör det hela lite svårare att promenera kan jag säga. Det gör ju ont.

MEN

Där bryter jag.
För jag vill hylla min armcentimeter.
Hurra hurra hurra hurra.
Allting blir bra igen.
Till sist.

En bra start

Tjohej så var sonen hemma igen.
Han forsade in igenom dörren, pussades och kramades,
sedan försvann han in på sitt rum.

En timme senare kom han, försedd med allehanda
gosedjur och ville gooooosa.
Trött liten kille, ganska så gnällig.
Jag klappade honom på ryggen, precis som jag gjorde
när han var en liten bebis. Pussade på huvudet.
Lät honom ligga där och vila mot mitt bröst en stund.

Nu på morgonen vaknade han glad som en lärka.
Sovit hela natten. Full av energi.

När han åt sin frukost, havregrynsgröt med färska
hallon, ropade han (jag var i badrummet):
- Mamma, jag ÄLSKAR din matlagning.
- Gör du? Så roligt.
- Ja, hur har du lagat den?
Paus
- Med kärlek eller? (jag hörde leendet i rösten)
Underbara unge.

Lekte lekar hela vägen till skolan, fnittrade och
ville vara kvar till 16 idag.

På hemvägen, efter lämningen, fylls hela jag med
glädje. Den forsar och bubblar i varje ven.
En bra start är så skön, så viktig, helt underbar.

NU tar jag tag i resten av dagen, med energin och
glädjen väldigt närvarande :-)

Hoppas jag smittar av mig lite :-)

Om familjen

Var inne hos Fru Sederblad och läste om deras mysiga kväll.
Tankarna tog fart.

Det där kan jag sakna. Familjekänslan. Villan. Pysslet. Spelen. Jag lever ju själv med min son, i en liten lägenhet. Visst har vi det mysigt. Men lite då och då kommer han till mig och säger att han önskar att jag och pappa levde ihop, att vi alla var en familj. Ändå var han bara över året då vi separerade, det enda han vet om är att leva såhär. Men "drömbilden" finns där.

Jag drömmer om ett hus med vita pelare. Ett i amerikansk stil. Med veranda och hammock på framsidan. Med högt i tak på nedervåningen, ett öppet rum till höger med en stor gran. En stor spis som är tänd och sprakar. Den höga granen och klapparna.

Den stora familjen som går runt och skrattar och trivs.














Exakt så här ser det ut :-) Hittade bilden för länge sedan och sparade den. Var det här huset finns vet jag inte. I USA tror jag. Men jag älskar huset.

Visst är det en Hollywoodifierad bild. Men den finns ändå där.

Och visst är det smidigare här, med en liten lägenhet nära skolan.

Det viktiga är att vi mår bra, jag och prinsen. Det gör vi verkligen.

Fast, som sagt, när jag läser på hos Fru Sederblad blir jag lite avis. Hon har några av de där elementen. Det verkar så mysigt. Och hon förstår hur bra hon har det också :-)

Drömmar ger näring. Vad drömmer du om denna helg?

Jag kan ändå inte låta bli att undra

om den där talgoxen, eller de där talgoxarna som knackar på mitt fönster, sitter på min balkong och inte vill ge sig - om de är någon jag känner. Mormor och morfar.

Det är så intensivt. Konkreta blickar. Otroligt charmigt.

Tänker iallafall på dem. Mommo och moffa.
Saknar dem ibland. Tur det finns bilder och filmsnuttar.

Igår röjde jag i IT-världen. Idag blir det jobbsök.
OCH JAG MENAR DET :-)
I em kommer prinsen hem. Tänka att någon kan vara så saknad på två fjuttiga dagar.

Rensa rensa rensa

Idag SKULLE jag söka jobb.
Men för att kunna göra det, i lugn och ro, bestämde jag mig för att rensa i dataröran först. Ibland måste man det, precis som att röja hemma.
Sagt och gjort. Har tillbringat hela morgonen med att gå igenom tusentals mail i tre inboxar. Har sorterat, slängt, arkiverat, avregistrerat nyhetsbrev och så vidare.
Nu, en halv dag senare, är jag klar med den delen.
Så ofattbart skönt.
Nu är det alltså dags att söka lite jobb.

Men först...

Måste jag väl ändå få...

Sätta mig i soffan och se ett avsnitt av en favvisserie? Eller?

Och förresten. VARFÖR ÄR DET SÅ JÄKLA MÖRKT klockan 14.26.??!!!
Det går jag inte med på. Jag protesterar.
Går väl inte så långt att jag kör "våga vägra vinter à la studenttiden i Växjö" (demonstrera iförd badkläder). Men jag blir liiiite sur. Det känns som dagen är över. Den har ju just börjat jueh.

Nåväl.

Det går ingen nöd på mig.
Barnledig.
I full fart.
Hyfsat frisk.
Pigg o glad kexchoklad.

Ha en trevlig lördag allihop.
Själv kommer jag sitta som fastklistrad kl 20. Så mycket bättre - mmmmmmm.... :-)