Brytpunkter

Vilken vecka det har varit.

Batman fyllde sex i torsdags och lördagen innan hade vi kalas här med 9 barn och 5 vuxna. Min mamma kom just när kalaset var över. Sedan har hon stannat här i en vecka och det har varit roligt men intensivt. I går lunch for prinsen till pappa och jag och mamma såg Hairspray på China, kanonbra föreställning!!! I morse vaknade jag och upptäckte att jag sovit i 11 timmar!!! Hastigt o lustigt fixade vi frulle, sedan skjutsade jag mamma till tåget.

Nu sitter jag här ensam o pustar ut. Livet hinner i kapp. Jag njuter av lugnet och tystnaden. Ser på mina favoritserier.

Och så dyker den upp. Sorgen. Min evige följeslagare som vill få sitt utrymme. Jag sörjer över att jag inte lever med någon, fastän jag inte skulle orka med någon mer i mitt liv nu. Jag sörjer över att jag inte har ett vettigt jobb/uppdrag. Är oändligt stressad över ekonomin nu. Och så går alla apparater sönder just nu. Datorn. Skrivaren. TRE! DVD-apparater. En låda i frysen är i bitar. Kaffebryggaren exploderar snart. Man kan lugnt säga att detta är en brytpunkt i livet.

Jag tänker på lägenheten o nytt boende. Ska jag bo här eller någon annanstans med sonen? Problem i skolan med flera barn som behöver resurser men inte får. De sparkar de andra barnen, tar strypgrepp på dem. Kastar stenar. (Även på min son).

Ingen ordning och reda på något. Och ibland känns det för mycket att hantera själv. Jag vill liksom ta alla frågor, lägga dem i en låda och ge dem till någon. SNÄLLA. Hjälp mig. Någon. Ta över. Jag orkar inte.

Pustar ut.
Ska njuta av att jag kan vila nu några dagar.

Jag kommer in här så ofta jag vågar öppna datorn, måste reparera den och väntar på delar. Läser alltså inte så mycket hos er andra nu, men kommer ikapp när jag kan, jag lovar.

Kram!

Förfall

Datorns CPU går på 100 procent nästan hela tiden. Jag har gjort allt. Rensat, använt alla program man kan tänka sig för att få upp farten. T o m konsulterat vänner som jobbar på IT-support. Ska testa att byta fläktar datorn också. Dock, så snart jag surfar får datorn tuppjuck. Typ nu.

OCH

är det inte liiiiite lustigt

Min skrivare börjar bråka också, helt plötsligt går scannerfunktionen sönder.

Jag säger bara SUCK.

I morgon ska jag ha kalas för sonen och har alltså lagt 3 timmar nu på em för att försöka fixa datorn. Nu ger jag upp för tillfället. STRESSAD.

Men jag ville bara vinka och säga hej hej till er!!! :-)

Att göra eller inte göra

Sitter här och skriver ner en lång lista på allt jag behöver bita tag i idag. Ibland hjälper det mig att ha saker nedskrivna på ett papper även om jag vet att de finns i huvudet också. Jag gillar struktur. Ordning och reda. Och det är det sannerligen inte här hemma, förstår inte hur hemmet kan förfalla gång efter annan *fniss*. Skulle vara trevligt med en egen Benson som jag kunde umgås med och som gick runt här, städade, lagade mat och var allmänt trevlig.

Nehej, det här duger inte. Sätter fart. Punkt nummer ett: Sortera papper och räkningar. YES vad roligt :-) ;-)

Varseblivning

Jag och prinsen sover som små stockar och vaknar pigga och glada. Liksom lyckliga över att vara i varandras sällskap. När morgonbestyren är avklarade ska vi bege oss till skolan.

I bilen säger sonen att han är orolig. Det är ett nytt uttryck. Han har aldrig förr sagt dessa ord. Jag undrar varför. "Mja, jag är orolig för att folk inte ska tycka om mig eller att de ska bli arga på mig". Han berättar om några exempel, om olika situationer han varit med om som gjorde honom ledsen o förvirrad.

Jag känner pulsen i min mage. Jag får en klump i halsen. Oron fladdrar i mitt hjärta. Jag tänker att "det är då själva FAN att han ska behöva vara orolig". Min son. Världens sötaste, charmigaste lilla människa. Som är social. Som får folk att skratta. Som kan så mycket. HAN av alla människor.

Det är inte första gången han berättar om hur jobbigt han upplever det är i skolan, i interaktionen med alla små människor, alla känslor som far och hur svårt det är att känna sig omtyckt.

Jag minns min egen barndom, jag var mobbad ända upp till nian. Inte varje dag. Inte så att jag blev slagen. Men det skedde subtilt, med ord och gliringar. Och jag lät de andra barnens sanning bli min egen.

Jag talar om för min prins att det är kanonbra att han berättar för mig om sina känslor. Att det bara är starka människor som vågar tala om hur de mår. Jag stöttar honom så gott jag kan.

Men i bilen på vägen hem minns jag en underbar bok jag läste för länge sedan. "Att leva och verka till 100 %" av Stephen R Covey. Egentligen en ledarskapsbok, men i inledningen berättar Covey om hur han och hans fru ändrade sin syn på sin son. Sonen hade det trassligt i skolan. Valdes sist till lagen på idrottstimmarna, hade låga betyg, var orolig och hade dåligt självförtroende. Just då plöjde Covey själv litteratur inom ledarskap och snubblade över varseblivning som koncept. Han och hans fru insåg att de såg på sin son som en person som behövde beskydd, som var "lite bakom" som han själv uttrycker det. Och insåg att även om de satt där på matcherna o ropade "Heja heja" och "vi tror på dig" så tänkte de något annat. Och då blev det outtalade budskapet att deras son behövde deras beskydd och stöd.

Jag tänker på de där raderna. Tar fram boken och läser om kapitlet. Funderar. Jag ser ju faktiskt min son som en lysande person. Full av talang och färdigheter och social kompetens. MEN så snart han yttrar något om oro känner jag en enorm beskyddarinstinkt. Genom mitt tonläge, min ANGELÄGENHET att bemöta hans egen oro visar jag min egen. Och då får han fel budskap.

Alltså har jag kvar att jobba med mig själv. Med att TRO på att min son tar sig igenom livets skola på det sätt han ska. Han är själv sin egen person. Han måste lära sig sociala koder och samspel. Och så länge jag tror på honom på rätt sätt och fokuserar på hans STYRKOR och inte hans SVAGHETER kommunicerar jag det han behöver höra.

Det tror jag på. Jag tror minsann jag ska ta en lång putsning av mina glasögon idag. Ändra hur jag ser på min son. En liten förflyttning, men ändå viktig.

Ha en skön dag allihop.

Kram!

Ps. Jag har länkat till Coveys nätplats och går in o kikar. Lustigt. Kolla in boken längst ner till vänster om föräldrar och ledarskap. Den ska jag köpa direkt. Det finns en mening med allt :-) Ds.

Äntligen är prinsen hemma!

Njuter!
NJUTER :-)

Dagens tänkvärda

Kastar mig ut på en promenad innan solen går ner. Vill insupa ljuset, luften, höstlöven ännu en gång. Dessa promenader har blivit som en positiv kick, som en lång meditation. Jag fylls av insikter varje gång. Denna gång säger rösten i mitt öra:

You have to get to the place where you feel: "I look forward to the journey from here to there". Even though you don't know how to get there, trust and enjoy the unfolding of it all.

Och jag känner att det är sant. Lösningen finns där. Den har bara inte presenterat sig. Och när jag ser tillbaka på mitt liv är det mycket som kommit till mig på vägen. Saker som "dykt upp" och lett mig in på nya stigar. Jag vill nu hålla mig öppen för alternativa vägar inom jobb, bostad och egentligen helt o hållet i mitt liv. För det är ju egentligen sådan jag är. Jag njuter av äventyret. Och visst är det att inte veta ett äventyr i sig. Om man vill se det så. Det vill jag.

Jag ser fram emot resan från den här punkten till nästa :-)

Steve Jobs höll ett fantastiskt tal vid Stanford för några år sedan. Blir otroligt berörd varje gång jag ser det. Lova att ni avsätter femton minuter för lite tankar om "connecting the dots".

Ha en mysig söndagskväll!

Upp å ner

Solen skiner. Men hela jag är rejält trött o det syns också. Har talat länge med en kompis i telfonen om min livssituation. Gråtit och skrattat. Nu ska jag pudra näsan, lägga på mascara, fixa håret o försöka pigga upp mig lite. Här ska röjas, fixas, hämtas energi. Vill hinna med en promenad i solen också. Men först lunch...

Varde ljus

Efter en lång sovmorgon med väldigt underliga drömmar vaknade jag med huvudvärk. Thank heaven for Ipren säger jag bara. Mitt ena öga är irriterat, torrt o sprucket i yttre ögonvrån och svullet (ser ut som jag blivit stucken av ett liiiitet bi).

Hursomhelst. Jag morskade upp mig, så efter frukost blev det en tur till Heron med biobesök tillsammans med en väninna. Bröllopsfotografen. Rolig, varm och ångestkramande samtidigt. ÄLSKAR värmlandsdialekten :-)

Efteråt bar det av till IKEA för lite allmän småsaksshopping. O i afton har jag äntligen lagat två lampor som varit trasiga länge. Varde ljus i Guds hus! :-) Känner mig nöjd. Nu blir det TV och i morgon storstädning här hemma. Ha en skön lördagskväll allihop!!!

Ett magiskt ögonblick

Jag är i slutfasen av min promenad. Har på mina peppband i lurarna. Känner mig glad, stark, nöjd. Närmar mig ett av alla de fantastiska kastanjeträd jag fått njuta av de senaste veckorna.

Mitt emot mig ser jag en gammal man komma gående. Han stannar till vid trädet, vänder först blicken upp i trädkronan och sedan ner mot marken där han upptäcker en nedfallen kastanj. Den blanka, bruna kastanjen glänser innanför det gröna, taggiga skalet. Hans blick fylls av glädje. Stor, bubblande, gnistrande glädje. Jag noterar det som i slow motion.

Han ska böja sig ner för att plocka upp kastanjen. Just då. Just där, möts våra blickar.
Under denna korta sekund möts våra själar. Han ler, jag ler. Jag ser allt han är och någonsin varit. Femåringen som glädjs åt naturen. 85-åringen som glädjs åt samma sak. Vårt möte är rent, vi förstår varandra utan ord.

Jag bär honom med mig i hjärtat hela vägen hem. Nästan så överrumplad av känslor att jag vill gråta. Och skratta. Ett sannerligen magiskt ögonblick.

Kram!

Simple truths

Min underbara vän Me infogade länkar till några härliga filmer från Simple Truths i sina blogginlägg. Jag gick in på deras site och fann flera härliga småfilmer. Här är en som Me hade länkat till, den berörde mig mycket och fick tårarna att trilla i kaskader. Den handlar om att visa uppskattning. The Appreciation Movie.

En annan liten underbar sak är The Dash Movie.

Jag är glad och tacksam över många männskor i mitt liv och ofta talar jag också om det för dem. Men jag kan alltid bli bättre. Det kan vi allihop - eller hur?

Och frågan är vad vi gör av vårt dash, det lilla strecket som löper mellan vårt födelsedatum och vårt dödsdatum.

Även om det är lite upp och ner i mitt liv just nu på många fronter, så har det ändå aldrig varit bättre. För jag har genom åren rustat mig mentalt för att hantera livets rollercoaster. Och jag vill så gärna hjälpa andra att rusta sig själva.

Ha en underbar dag allihop! TACK för att ni besöker min blogg, läser och kommenterar. Det betyder mycket. DU betyder mycket.

Kram!