Jag ska aldrig glömma

denna höst.
Den kanske inte ter sig så märkvärdig för dig.
Men för MIG är den stor.
Skiftet, bytet av bostadsort, kom i grevens tid.
Flyttade från dålig energi till god.
Från skitlägenhet till fin.
Från stökskola till en kanonbra sådan.
Från cityboende omgiven av asfalt, till
cityboende omgiven av skog o grönska.
Från förtvivlan till hopp.

Idag inser jag vilken oerhörd förflyttning jag
åstadkommit på ett års tid, både inom mig
och i de yttre tingen.

Nu väntar jag på att ett riktigt trevligt jobb
ska dyka upp.

Och idag kände jag det. Jag kände det verkligen
när jag var ute och gick, DET ÄR PÅ VÄG!
Jag kände mig så stark.
Oerhört trött i benen, kroppen bråkar både
här och där, i armfästen, benmuskler, you
name it. Men jag tänker att jag faktiskt
genomgår healing nu. Konkret sådan.
Utrensning, ut med det dåliga, in med det
goda. Klart att det tar ett tag för kroppen
att hänga med.

Promenader i massor. Frisk luft. Natur.
Sinnesrörelse. Jag andas och andas och andas.
Och begriper varför det dröjt med jobb.
Det här är precis vad jag behövt, att landa
på den nya platsen. Att komma i form igen.
Inte har jag gått ner i vikt, men det är
sekundärt. Min kropp känns STARK trots
det onda. Mitt sinne känns starkare än på
länge. Och jag känner mig gladare än på länge.

Här är två bilder från dagens promenad.

Och jag undrar i mitt stilla sinne:
VEM tog en skidtur häromdagen
(för skidan har inte stått där tidigare)?
Och hur kommer det sig att bara en skida
står kvar? Och varför just där?

Mysteriet måste finna sin lösning.
Vad tror ni?