Ibland infinner sig

en mycket stor irritation över min situation.
Jag går in i offerrollen.
Det är liksom kemiskt i kroppen,
som om någon inseminerat ett gift under natten.
Vaknade rätt glad, men sedan hände något.
Sonen är osedvanligt "gå-påig" och gnällig.
Som en hund som någon glömt rasta i en vecka.
För jag förstår mer och mer att det verkligen är så.
Vi människor behöver rastas varje dag också.
Fysiskt. Och det gör underverk för det mentala.
Och en mamma och en son som varit hemma fyra dagar i rad
är inte att leka med. Nej, herregud.
Vi har ju inte kunnat gå ut över huvud taget p g a prinsens fot.
Och istället, ja, vad gör man. Spelar spel. Fikar.
Idag stoppade vi i oss lite chokladpudding o annat smått o gott.
Och sonen blir ännu mer frenetisk och ännu mer gnällig.
Och jag känner hur jag blir RASANDE.
Jag blir helt GALEN.
Jag vill bara skrika och vråla och göra sönder något.
JÄVLA HELVETE att inte ha en inkomst.
JÄVLA HELVETE att det alltid är jag som ska ta hand om en sjuk son.
JÄVLA SKIIIIIT att vi ska bli förkylda. Det kliar i bihålor o jag
har lätt ont i halsen. DET ÄR DÅ FÖRBANNAT.
Jag tar med sonen i bilen på en tur till Söder för kort shopping.
Det tar oss en halvtimme att hitta på de s-tans gatorna som är
avstängda och enkelriktade och f-n och hans moster.
GAAAAAAAAAAAAHHHH!
Vi hittar till affären. Sonen gnäller. "Jag vill inte vaaaaaara häääääär,
jag vill gå ut häääärifrååååååååååån. Är vi inte fäääääääärdiga snart".
Han gör det oavbrutet. Jag blir så himla arg. Oproportionerligt.
Jag väser ur mig några saker till honom och jag märker hur tjejen
i kassan liksom studerar mig. MIG?!!! Jamen vad fasen.
Jag kan inte vara en perfekt mamma jämt. Orkar inte.
Gnällig son och sur mamma ramlar ut på gatan.
Jag säger till sonen att skynda på, att vi måste hitta lite lunch.
Och sådär fortsätter det.
Sonen gnäller på fiket. Gnäller över mackan. Äter som en
tvååring. Kladdar. Är liksom hyper.
Sedan brakar det till och börjar SPÖREGNA.
Jag säger till sonen att äta upp, för nu ska vi till bilen.
Han tror inte det är sant.
Ska vi få gå ut i spöregnet?!
Vi har bara tunna bomullskläder på oss, inga paraplyer
eller jackor.
Jodå, ut i regnet.
Väl ute börjar vi skratta båda två.
För det är som om någon hällt flera hinkar vatten över oss,
samtidigt. Vi plaskar och hoppar och halvt springer
(sonen gör så gott han kan med sin halta fot).
Jag tänker att folk ser så glada ut när de ser oss där i regnet.
De står upptryckta längs med husen, under markiserna.
Och där kommer vi, skrattandes, mitt i regnet.
Härligt. Det var dagens gladstund.

Men sedan fortsatte em grinigt.
Och i morgon är det så att prinsen ska till skolan.
Det bara ÄR så.
För mamman måste få ett brejk.
Annars blir hon totalt knäpp.
Hon skojar INTE.
Irritationen bor fortfarande i kroppen.
Jag vet inte om jag ska gråta eller bara
ställa mig på balkongen och skrika högt.
Jag gör nog ingetdera.
Jag tror jag ser till att få sonen i säng först.
Sedan ska jag djupandas.
Och lägga mig tidigt.
Och viiiiila.
Och hoppas att jag/vi mår bättre i morgon.