Hämtade prinsen igår hos pappa. Han hade stukat foten rejält under förmiddagen o kunde inte ens stödja på foten. När vi kom hem till lägenheten var alla p-platser upptagna, jag lyfte ur sonen o satte honom i trapphuset tillsammans med en ryggsäck o en kasse mat. Funderade, skulle jag stå kvar fulparkerad och bära upp honom först, eller parkera först o sedan ta upp sonen. Behövde inte fundera länge, för min granne dök upp tillsammans med en man o tre hundar. Vi sade glatt hej, o sedan förklarade jag läget. -Inga problem, sade hon. Parkera om bilen du, det här fixar vi. Sedan ser jag hur hon, som är så liten men vältränad, lyfter upp sonen på ryggen och bär upp honom till fjärde våningen. Mannen tar mina kassar. Jag blev alldeles tårögd och varm i hjärtat. Vilka grannar! :-) Sade jag att jag trivs här? ;-)
Till saken hör ju också att jag har en inflammerad axel som vägrar ge med sig. Så kl 15.15 ska både prinsen o jag till vårdcentralen. Han kan fortfarande inte använda foten och den är svullen. Det blir till att bära honom upp och ner själv här...
Helgen har varit toppen med flera vänner på besök (barnledigt) och utgång med dans på lördagen. Det är väl därför armen/axeln gör så himla ont igen.
Men men, jag är GLAD och mår bra i övrigt. Livet puttrar liksom på.
Kram på er.
Tänk att det ska straffa sig för att man haft roligt en helg!! Vilka underbara grannar, skönt att ni trivs, o hoppas att både du o prinsen blir bra!Kram
SvaraRadera