Min going

Han vaknar sin vana troget tidigt. Klockan 6.
Jag hör hostan, sedan försöker han dra in det tjocka snoret i näsan.
Sedan kommer ropet:
- Mamma! MAMMA!!! JAG BLÖDER NÄSBLOD!!!
Jag galopperar ur sängen och bär en helblodig son ut i badrummet.
Han är ju halt av stukningen.
Dropp dropp.
Blod högt och lågt.
Jag torkar, tröstar, gosar.
In i sängen igen, på med lite film.
Sedan blir han på gott humör.
Magen rasar också, men ändå.
Igår fick han "order" av vår nya husläkare Lena att gå på foten.
Han verkade skeptisk. Men hon var helt underbar och skojade med honom,
han skojade tillbaka, nästan flirtade. Hon skrattade och sa "du var mig minsann
en spelevink". Jag tänkte: Vilken skön start på en relation :-)

Så jag o prinsen är fortfarande hemma o myser. Idag blir det väl
UNO-spel, UNO-spel och UNO-spel och lite dator o film o matlagning.

Stukade

Hämtade prinsen igår hos pappa. Han hade stukat foten rejält under förmiddagen o kunde inte ens stödja på foten. När vi kom hem till lägenheten var alla p-platser upptagna, jag lyfte ur sonen o satte honom i trapphuset tillsammans med en ryggsäck o en kasse mat. Funderade, skulle jag stå kvar fulparkerad och bära upp honom först, eller parkera först o sedan ta upp sonen. Behövde inte fundera länge, för min granne dök upp tillsammans med en man o tre hundar. Vi sade glatt hej, o sedan förklarade jag läget. -Inga problem, sade hon. Parkera om bilen du, det här fixar vi. Sedan ser jag hur hon, som är så liten men vältränad, lyfter upp sonen på ryggen och bär upp honom till fjärde våningen. Mannen tar mina kassar. Jag blev alldeles tårögd och varm i hjärtat. Vilka grannar! :-) Sade jag att jag trivs här? ;-)

Till saken hör ju också att jag har en inflammerad axel som vägrar ge med sig. Så kl 15.15 ska både prinsen o jag till vårdcentralen. Han kan fortfarande inte använda foten och den är svullen. Det blir till att bära honom upp och ner själv här...

Helgen har varit toppen med flera vänner på besök (barnledigt) och utgång med dans på lördagen. Det är väl därför armen/axeln gör så himla ont igen.

Men men, jag är GLAD och mår bra i övrigt. Livet puttrar liksom på.

Kram på er.

Overjoyed

Today I feel I want to write in English. Can it be because I listen to Abraham-Hicks during my morning walks? ;-) However, today, after five walks this week I burst out in tears during my walk. The nature was so beautiful. I saw the waterdrops in the grass, reflected by the sun. I saw the lakes, glittering, as of joy. I felt a huge release, like I dropped a ton of weight off my shoulders. And I realised that I - I - have brought these changes to myself. A great sense of gratitude fills me when I recognize my own power. This new apartment, the fantastic forest, the lakes, it could not be better right now. And I orchestrated it through the powers of asking and receiving. Placing myself in the nature everyday really mages a huge difference in how I feel. It lasts the whole day.

I am blessed. Truly blessed :-)

Listen to Stevie Wonders overjoyed and feel just that :-)

Nä

Jag dog inte av att skapa en ny blogg.
Jag har bara inte så mycket att berätta.
Mår toppen av att gå promenader varje dag, en skön start på dagen.
I morgon ska jag på en jobbintervju, till helgen ska jag ut och dansa för första ggn på hundra år (känns det som).
Känner mig just nu... rastlös...
Mmmm, just det, rastlös. Ska försöka bota med att lägga mig tidigt igen, med en god bok i handen.

Kram på er!!!

En ny bebis

Halloj folket!

Jag har blivit med ännu en blogg: Gladsaker.
Här tänkte jag att du och jag samlar på det som gör oss glada. Varje dag. Jag vet att jag behöver göra det lite rutinmässigt för att resa på rumpan från stolen och öppna mina ögon. Så kika gärna in och tipsa om den till andra. Ju fler glada berättelser - desto härligare.

Godsaker är en sak. Gladsaker en annan. Och ibland är de detsamma *ler*.

Fick i korgen

Eller vad ska man kalla det?
Kom på att det måste vara mataffärsinnehavares smartaste idé.
Låt någon smyga runt i affären och låtsaspacka varor.
Men det personen istället gör är att lägga ner varor i folks korgar.

Råkade ut för det igår. Vid kassan upptäckte jag torkade aprikoser i min korg. Inte mina sa jag glatt till kassörskan som tog emot dem. Sedan stod jag där som en zombie och lade upp varor på bandet. Inte förrän jag packade ner dem reflekterade jag över att jag dessutom fått tre stycken lingondricka i kassarna. Jag insåg att det förmodligen är tanten som kom in efter mig som nu missar både sina aprikoser och sin dricka. Det var ju inte självscanning, så jag betalade, men ändå. Vad besviken hon ska vara. Och igår drack vi lingondricka till maten.

Men tänk er.
En gyldene idé.
Om alla gick hem med två varor extra...

Jag är mållös, vilken man

Ett klipp fyllt av kärlek :-)

Viktig morgon

Prinsen slocknade på sin säng redan vid 18-snåret igår. Vaknade 6 i morse. Full fart. Första skoldagen idag. Ber honom ta på sig kläderna och skynda sig lite, för snart kommer pappa. VA? Pappa. Ska du och jag och pappa GÅ TILLSAMMANS till skolan?!!! Sonen lyser upp i ett soligt, lyckligt leende. Han tror nästan inte det är sant. Det kniper till i mitt hjärta.

Möte i klassrummet med nya fröknar, alla barn och många föräldrar. Därefter går vi ut och lärarna sjunger för barnen. Så härligt. Jag blir så glad av energin. Rektorn står mitt i gänget och riktigt bubblar av bus. Vi fnissar allihop. Det blev en fin start för oss allihop känns det som.

Viktigt!

Dagen före dagen

Dagens gåta är:
Hur märker man att ens barn börjat i skolan?

Svar: Man blir själv förkyld.
I morse lät prinsen rätt rosslig.
Och gissa hur många gånger jag nös på väg hem från skollämningen? Typ 40.
Så typiskt. Tänk att bacillspridningen ska ske så omedelbart när man tussar ihop några ungar.

Well. I med Echinagard.

Idag kommer härliga M och E hit (se min länklista mammapappabarn). Ser verkligen fram emot det - har inte träffat lilla E än.

Regntunga skyar. Öppnar fönstrena och inhalerar luft.

Desiderata

Bara älskar den här texten.
Den satt länge på mitt kylskåp (för 20-talet år sedan).
Hittade den i flytten igen.
Författare amerikanen Max Ehrmann 1927.

----------------------------------------------------------

Vandra lugnt i brådskan och larmet,
minns vilken frid det kan finnas i tystnaden.

Lev i sämja med andra människor, så långt det är möjligt,
utan att förneka dig själv.
Hävda din sanning lugnt och högt;
lyssna också till vad andra säger,
även dårar och ignoranter har sin berättelse.
Undvik bullersamma och stridslystna människor,
för sådana är en plåga för sinnet.

Om du jämför dig med andra, kan du bli bitter eller inbilsk,
ty det kommer alltid att finnas någon som är bättre eller sämre än du.
Gläds åt det du uppnått och de planer du gör upp.
Gör det du gör med hjärtat, hur oansenligt ditt arbete än är.
När lyckan skiftar är det ett beständigt värde.

Var försiktigt i dina företag, ty världen är full av svek.
Men låt inte detta skymma den sanna dygden,
många strävar efter höga ideal och livet är fullt av hjältemod.
Var dig själv och trotsa framför allt inte känslan:
var inte cynisk inför kärleken, ty i jämförelse med all strävhet,
kyla och alla besvikelser är hon evig som gräset.

Mottag sorglöst vad åldern bär med sig,
uppge utan bitterhet ungdomens attribut.
Utveckla din själsstyrka, så den kan bli ditt värn vid en plötslig olycka.
Men plågas inte av fantasifoster. Mycken ängslan föds ur ensamhet och leda.

Behåll en sund disciplin men var mild mot dig själv.
Du är ett barn av världsalltet,
liksom stjärnorna och träden har du rätt att vara här.
Oavsett om det står klart för dig eller ej,
betvivla ej att världsalltet är sådant som det borde vara.

Förbli således i fred med Gud, vad du än tror om hans existens,
vad du än upptas av och vad du än åstundar.
I gatularmet, i livets förvirring, förbli i fred med dig själv.

Med all sin förljugenhet, sin möda och sina skingrade drömmar är denna värld alltjämt härlig. Var aktsam, försök vara lycklig.

Förändringens vindar

Det börjar gå upp för mig att sonen verkligen kliver in i ett nytt skede.
Han börjar "riktiga" skolan, med allt vad det innebär. Scheman. Gymnastikpåsar. Bokomslagspapper. Pennor. Bestämda ledigheter. Hmmm... Vilken frihet vi haft alla dessa år då jag drivit egen firma. Fria att resa när vi ville och hur länge vi ville. Nu kan vi bara ta helgerna för sådant. Jag har tillbringat några timmar i Globens shoppingcentrum och kunde inte motstå ett blänkande papper i svart och silver till sonens böcker. Åh, om jag hade haft en tjock plånbok hade jag gått igång rejält på nya grejor till lilleman. Det är spännande och härligt med nystarter.

När jag hämtade prinsen på fritids i em satt han och lekte med två tjejer. Jag reflekterade över vad många ljushåriga tjejer det fanns i rummet. Sonen är svag för blondiner. På hemvägen berättade han att han nog är lite kär i E redan *haha*. Jag ÄLSKAR att han vågar tala om det för mig, det är underbart.

Förresten, igår när han kom från pappa undrade han om jag hört Kalle Moraeus låt: Underbart. Han sjöng lite för mig "Är det säkert att du älskar mig". Och så sa han: "Jag tycker den är så fin mamma. När vi hör den, då kan vi påminnas om varandra". Sötnosen :-)

Jag och kungafamiljen

Tänk.
Min familj måste tillhöra kungafamiljens.
För här finns en prins.
En underbar sådan som bär på många talanger.
Han kommer regera klokt när han blir stor.
Och här finns minsann en drottning.
Hon håller ställningarna. Tar hand om prinsen och det lilla kungariket.

Men var är kungen?

20000 hurtbullar i 25 grader

springer snart Söder runt. 10 km. Har just varit nere på stan o fikat med tre av dem. I'm impressed. Åkte hem, klibbigt, svetten rann på T-banan. Mörkret faller redan vid 20.30 nu :-( Väl hemma käkar jag lite mat o ser på en romantisk film på TV. Tänk, att om en halvtimme går startskottet i mörkret. Ska heja på dem i tankarna. Galningarna ;-)

...and she did it!

Jo.
Jag kom ut på promenixen.
Traskade lång väg i skogen, längs med sjöar, en snutt vid en bilväg, upp i skogen igen, utsikt över lyxboenden, badplatser. Möten med mängder av människor i spåret.
Solsken och varmt, bättre i skuggan.
Abraham Hicks i lurarna. Återigen minns jag vem jag egentligen är. En del av något större. Den eviga energin. Så skönt!
Nu är jag hemma och ska stretcha och eftersvettas.
Känner mig glad och nöjd och mycket mer i balans.

Good :-)

Just do it!

Sovmorgon.
Underbar äggröra med smörstekta tomater och avokado.
En kopp kaffe.
Om en stund tänkte jag ge mig ut på en långprommis.
För - mina vänner - jag behöver det.
Min kropp behöver det.
Funderar mycket på det där med att bestämma sig.
För fyra dagar sedan lade jag av med cigaretterna helt och hållet.
Jag bara bestämde mig (inte så svårt när man vet vad de där giftpinnarna egentligen gör med mig och min omgivning).
Men det här med vikten och att komma i form.
Äta bra och träna.
Det får jag liksom aldrig riktigt till.
Det är så TRÅKIGT att träna. Att promenera. Att cykla.
Jag tycker verkligen det. Så... det är svårt att hitta motivationen.
Men lite inspiration har jag fått av Katrin Z.
Ja, jag vet, jag läser hennes blogg. Har verkligen inte gillat människan.
Men något har hänt med henne sedan hon fick en son. Inte så konstigt :-)
Hursomhelst, hon satsar stenhårt för att gå ner i vikt o bli sitt gamla jag.
Och som hon säger - det är bara att bestämma sig och det är inte lättare för henne än för andra. Gillar att hon på det viset är otroligt självutlämnande och visar hur det går för henne och hur hon ser ut "före" och "efter" hela tiden. Och det är ju som hon säger, att man mår bättre som smal. På alla sätt och vis.

Nu vet jag ju att livet inte ser lika ut för alla människor.
Alla kan inte komma ifrån och gå på gym eller ens sticka ut och springa.
En del har varit sjuka och måste ta det grymt lugnt (tänker på dig Fighter-going).
Men ändå. Liiiiiite kan vi göra. När vi kan. I vår egen takt. Men att komma till skott handlar om att bestämma sig.
Jag är inte riktigt bestämd känner jag *fnissar*. Men jag vore en idiot om jag inte utnyttjade denna fina dag till en långpromenad. Det blir det snart.

Jahapp

Det är bara att bita ihop.
Ta tag i saker.
Jobbsökeri.
Lägenheten.
Kroppen.
Knoppen.
Allt behöver ses om och prioriteras.
Sluta röka och sluta äta för mycket skräp. Är trött.

Solen skiner.
Men jag tror jag inleder med en liten film på TV ;-)

Lätt i hjärtat

vandrar jag hemåt från sonens nya skola.
Han dansade dit. Glad och förväntansfull.
Sådär hoppig som 6-åringar är. Skutt, skutt.
På plats möter oss sex lärare och tiotalet barn.
Stora, ljusa lokaler. Varma leenden. Välkomnande.
Jag fnissar. Säger till sonen att sådär många lärare har nog vare sig han eller jag sett förr på en och samma gång. Alla skrattar.
Fröken L busar med prinsen, lär honom lite teckenspråk och förklarar att det finns en kille i klassen som har det som sitt språk.
Jag säger att jag hämtar efter lunch. Fröken L säger "Efter lunch ska vi gå till parken och är tillbaka vid 14, du kan hämta då". Inget "snälla kom och hämta ditt barn så tidigt som möjligt". Tvärtom.
Jag går hemåt full av glädje i hjärtat. Det har känts toppen med rektorn. Nu ger personalen mig samma känsla. Kompetens. Humor. Bestämdhet. Glädje.

En riktning framåt.

GUD så skönt det känns.
Just idag njuter jag av denna pastill, tänker suga på den och smacka ända fram till kl 14.00.

Tack för hjälpen - kikar uppåt.

Om mattor (eller de man trampar på)

Jag är inte så förtjust i mattor.
Iallafall inte sådana som dras bort under ens fötter i tid och otid.
Jag tycker väldigt illa om sådana.

Det värsta är att de dyker upp här i tid och otid. Jag vet aldrig riktig när. Och det är samma mattläggare som placerar ut dem, osynliga ligger de där ett tag. Sedan - SWOSCH - så dras det till och aj jävlar, där snubblar jag till.
Ibland faller jag hårt och slår mig. Ibland blir det bara just en snubbling.

Jag önskar att dessa mattor kunde sluta dyka upp. Jag skulle möjligen kunna tänka mig att byta ut min parkett som jag älskar mot en heltäckande, en mjuk, fin i någon diskret färg som vore fastlimmad i marken. En matta som inte rör sig.

Men nä.

Det kommer flygande mattor nu i parti och minut. Jag håller inte i fjärrkontrollen känns det som. Men mattläggaren, han tycker att jag borde lägga mig ner och själv bli en matta.

Som man kan trampa på.

Aldrig.

Och det lustiga är att han tycker att jag är en mattläggare.

Jag blir så matt.

Men jag läser i mattläggarnas manual och förbereder mig. Snart blir det säkerligen en mattläggarkonferens och i värsta fall en mattläggarbatalj.

Synd bara att den lilla prinsen som bor i mitt slott förmodligen inte kan undvika att lägga märke till detta. Va? En ny matta igen? Och nu? Ingen matta alls? Jag vill att han sinne ska vara fritt och rent från mattbryderier.

Men jag vill göra en schack matt.
Trött att bli trampad på.
Trött på att curla för att en mattläggare vill driva igenom sin vilja.
Det är MIN lägenhet, MITT liv. Vårt. Mitt och prinsens. Och han får så gärna träffa mattläggaren när han vill. När de vill. Självklart.

Det lustiga är att mattläggaren tyckte att jag skulle flytta till hans lilla by, då skulle han rulla ut röda mattan sade han. En fin en, som skulle ligga stadigt. Jag tror han hade mig i åtanke. Och visst. Det skulle nog bli en fin matta för honom. Garanterat mjuk iallafall.

Han inser bara inte att han skulle trampa upp och ner på matthelvetet varenda dag så länge jag lever. Och jag skulle ligga därunder.

Tar en cigarett på balkongen och glädjs åt att just där är det mattfritt - och kommer så förbli.

Ska jag kontakta Matton kanske?

Home, sweet...

Har just kommit innanför dörren och är hemma igen efter nästan tre veckor på andra orter. Så härligt att landa i verkligheten igen, den nya verkligheten. Lägenheten stod kvar :-) Och prinsen satte genast igång att bygga med lego klockan 22.30. Nu är han i säng och modern är rätt rejält trött. I morgon softar vi hemma och i övermorgon börjar han på sitt nya fritids. Lite pirrigt både för honom och mig. Jag har mycket att läsa ikapp hos er. Härligt. Kram på er!!! :-)

Poesi

Nu är vi i Skåne och har det bra hos mina föräldrar.
Under ett samtal kom jag och min pappa att diskutera James Ellroy. Vilket fick mig att minnas en händelse för ca ett halvår sedan, kanske skrev jag om den i min blogg? Minns inte. Hursomhelst, jag vaknade en morgon av att en mansröst sade James Elroy högt. Namnet dånade i mitt huvud under de första vakna minuterna. James Elroy, vem är detta? Jag hade faktiskt ingen aning.

Ringde så min storasyster som berättade om deckarförfattaren. Aha. LA Confidential hade jag ju sett. Men vad hade han med min dröm att göra.

Jag och syrran Googlade och hittade en brittisk författare och poet som bara blev 30 år gammal och dog 1915. Vad ville han mig? Så kom svaret, i form av ett poem som fick mig att storböla. Jag rös och fick ståpäls. Det får ni läsa här framöver, hinner inte skriva det nu.

Jag fick iallafall tag på det igen och läste det för både mamma o pappa som båda gråtit en skvätt.

Och så kom jag på det - jag ska ha poesiafton med några tjejkompisar - tänkte jag. För att inviga nya lägenheten. Det blir nog i slutet av september. Yiehaa. Så mysigt. Alla får ta med sig sina favvisdikter. Längtar.