I natt jag drömde något som

jag aldrig drömt förut och aldrig mer kommer att drömma heller hoppas jag. Jag står i kön på väg in i en kyrka. Det är min egen son jag ska begrava. Jag tvingas besluta om jag vill se honom i kistan eller ej. Därpå följer tanken - han ska sänkas ner i marken. Smärtan som far igenom min kropp är outhärdlig. Sorgen. Där och då vaknar jag. Jag är helt förtvivlad i drömmen och känslan följer med mig när jag stapplar in på toan, kollar klockan = 3.30. Lägger mig i sängen igen och känslorna från drömmen är så nära. Jag gråter nästan fast jag vet att det bara var en dröm. För NU förstår jag en aning vad det skulle innebära att behöva begrava sitt barn. Och i mitt hjärta minns jag min väninnas konversation med en annan vän som förlorat sitt barn vid åtta års ålder (för några år sedan). Mammans panik, hur hon liksom ville följa med sitt barn ner i marken. Att man inte kan lämna sitt barn ensamt under några omständigheter. Nu förstår jag hennes tankegångar, jag tror verkligen jag gör det efter min dröm.

När jag vaknar på morgonen är drömmen lite längre borta, men jag är så lycklig av att sedvanligt bli pussad på munnen och busad med av en morgonpigg sexåring. Jag känner en stor tacksamhet svepa över mig. Det är drömmens gåva. SÅ tacksam över varje minut jag får ha tillsammans med min son, att vi är friska och har det bra.

Resten av dagen har mitt humör varit jättebra, känner mig gladare och piggare än på mycket länge. Fast jag kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att min väninna Rosa, som jag mötte på skolgården i eftermiddags, också hade drömt om prinsen i natt. Han var inte med mig i drömmen, han var själv och sprang omkring o lekte. Underligt.

Nu sover gosesnosen och jag känner att det ska bli skönt att sova igen, hoppas bara denna natt leder till glada, kärleksfulla, vilsamma drömmar.

Kram på er!