Sorg, kärlek & förändring

En väninna förlorade båda sina föräldrar inom loppet av två veckor.
Hon har inga syskon.

Jag hörde talas om detta o sträckte ut en hand. Det gjorde ONT i mitt hjärta att ens föreställa mig att råka ut för något liknande.
Hon grät för att jag brydde mig om, vi träffades och pratade länge länge och efter det sov hon för första gången på fyra veckor. Hon var inte längre ensam.

Jag har lärt mig massor: Om hur enkelt det är att hjälpa någon. Om hur få som verkligen sträcker ut en hand när nöden är som störst. Om hur VACKERT det är att förstärka vänskapen genom att tillsammans gå igenom ett sorgearbete.
Hon har lärt sig massor: Att hennes föräldrar var älskade, kyrkan var full och begravningsceremonin underbar. Om att hon är URSTARK, starkare än hon trodde själv. Hon betar av uppgift efter uppgift, begravningsarrangemang, bouppteckningar o allt annat.
Det kommer mycket gott ur det här, jag ser och känner det och det gör faktiskt hon också.

Till er som läser:
STRÄCK UT ER HAND och BE OM HJÄLP när ni behöver den. Närsomhelst.
STRÄCK UT ER HAND och GE ER HJÄLP när någon behöver den. Närsomhelst. Det är så enkelt. Så enkelt. Vi behöver och kan inte lösa något. Bara finnas till.

Kärlek!