Idag lunchade jag med en bekant från nätet som jag gjort musik tillsammans med. Vi har "känt" varandra i flera år men aldrig träffats. Nu råkade han vara i trakterna på kurs och SMS:ade, hade jag tid o lust att ses? Jomenvisst. Igår talades vi vid i telefon. Så märkligt det är att höra en riktig röst där det bara mailats tidigare. Inte första gången jag är med om fenomenet, men det var ett tag sedan sist. Och idag skulle vi alltså ses. Och jag insåg plötsligt att jag var spänd, nyfiken, längtade efter mötet. Han har en flickvän, det vet jag. Men ändå var det kul. Som en riktig date. Och lunchen blev jättetrevlig. Vi satt där o kollade in varandra och försökte göra mesta möjliga av mötet i sig som bara varade en timme. :-)
Och här sitter jag och upptäcker att jag längtar efter att längta. Jag har inte längtat efter en man på länge länge. Och kanske kanske börjar jag så smått bli redo för att träffa någon. Inte just den här mannen, tror jag. Men han var trevlig. Blyg, väldigt "inte min typ". Men vad är min typ egentligen? Det är ju lite spännande. Jag vill liksom radera bort alla förutfattade meningar och önskemål. Han ska vara si han ska vara så. Nej, snarare, bara han är rätt just nu. Och jag är rätt just nu, för honom.
En del blir kära i kärleken. Jag längtar efter att längta. En skön upptäckt. Happy on the way :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir glad om du skriver en rad :-)