Ensam hemma 3: Nyår

Prinsen hämtades vid lunchtid av sin pappa och storebror. Denna gång var han glad och det kändes skönt att skiljas så. Jag har planerat för en lugn och avkopplande nyårsafton alldeles själv, för att vila ut det som varit och för att jag helt enkelt inte orkar med något annat. Jag trodde det skulle vara skönt. Det har det varit i några timmar. Har tittat på halva Dirty Dancing och låtit tårarna flöda tack vare den goa klassikern.

Sedan kom min nyårsnostalgi. Fullmåne o snart dags för magont. Känslorna åker upp och ner. Jag känner mig helt plötsligt ledsen. En överväldigande ledsenhet överfaller mig. Året som gick, det är inget jag vill återuppleva någonsin igen. Och jag har inte ens gått igenom en bråkdel av det som en del av mina vänner upplevt (cancer, att förlora sina föräldrar med mera). Men mitt år har varit mitt. Ett vilset år. Jag vill inte gräva ner det, eller stoppa det i en ryggsäck (för då måste jag bära det med mig). Nej, jag vill bara gå vidare, framåt, uppåt och lämna det bakom mig. Och så knäpper jag mina händer, riktar blicken uppåt och ber en bön. Låt 2010 bli ett glädjens år på alla sätt och vis. Låt mig och min son uppleva fullständig hälsa och en hög energinivå.

Och så önskar jag självklart er allihop därute ett Gott Nytt År!!!

Själv ska jag lägga mig i ett bad, gråta ut det som bor i kroppen och ta ett glas skumpa.

Hemma igen

Det känns bitterljuvt att vara hemma igen. Vi hade en supermysig jul hos syrran, dock hade vi alla kunnat vara utan de äckliga förkylningarna vi bar på. Hade lätt kunnat stanna kvar en vecka till. Stor kram till dig, söstra mi, för allt du fixat och donat med. Har uppskattat varenda detalj! :-)

Fortfarande förkyld här med öronont och ont i tandkött o tandrötter. Dags att bli frisk nu, ser faktiskt fram emot att fira nyår ensam, då snackar vi platt fall i sängen med en bok i dagarna fyra *ler*.

Kram på er!!!

On the way

Ja... så var det snart dags.
Väskorna är packade, lägenheten är i princip i ordning.
Räkningarna betalda.
Nu återstår flygresan till lillasyrran med familj i Holland. Avgång i morgon eftermiddag. Det ska bli så grymt MYYYYYSIGT att träffa dem igen o umgås o fira o äta gott o mysa.

I kväll kom ett sorgligt besked. Brittany Murphy är död. Jag gillade verkligen henne och himlen har fått en riktig stjärna på besök. Brittany - rest in peace.

Jag kommer att ha tillgång till Internet hos syrran också, så vi hörs snart igen folks.

Stor kram till er allihop och GOD JUL!!!

Countdown

Dags att hämta väskorna på vinden och börja packa. På måndag åker vi till Holland. Det ska bli så härligt!!! Alltid lika roligt att träffa syrran o hennes familj. En lyx att få åka utomlands varje gång vi ska ses :-) Nu har prinsen däckat i en förkylning med lite feber, bara att hoppas att det blir en lindrig variant. Han har sovit två timmar på em, men just lagt sig. Snörvel snörvel. Själv är jag också trött, det blir soffan med en film.

Funderar över livet. Ser snön falla. Det är rätt gott ändå. Livet med prinsen, i sakta mak :-)

Idag hände det något (Obs! Långt inlägg)

Jag kom till en insikt. Nej, TVÅ insikter.

Först var jag hos min läkare som tagit hundrasjuttioelva prover.
Efter lite småprat om hans Mexicoresa kom vi in på det som jag var där för. Hur var det nu med resultaten?
Doktor D tittade på mig. - Alla prover är bra...utom ett.
Han gjorde en paus.
Jag väntade. Det blev knäpptyst. Ja?
Han höll mig inte på halster. Jag såg blänket i hans ögon och sedan log han och frågade "Hur har du det med håret?"
Håret?
Jo, alla prover var bra, utom zinkhalten.
Jag fnissade och pustade ut.
Doktor D sa att det inte påverkade mitt mående annat än i princip hår och naglar. Och så skrev han ut tabletter jag skulle äta för att öka nivåerna.
Jag kände mig glad, så himla skönt. Nu har jag tagit prover i ett års tid på grund av min ständiga trötthet och mina återkommande virusbataljer. Och jag är frisk. Allt är bra i min kropp. Jag kan nu släppa tanken på att en hemsk sjukdom bor i min kropp. Men samtidigt - jag är ju så TRÖTT.

Sedan kom kvällen. Jag tittade på Sommarpratarna.
Babben berättade om sin kris hon hade i 40-årsåldern. Hon gick in i väggen. Hon berättade om sina reaktioner och om den långa vägen tillbaka. Att det tog två år för henne att nå upp till vanlig hastighet igen. Att det tog tio år innan hon klarade samma stressnivå som innan krisen.
Mitt i programmet börjar jag skratta. Högt. Hjärtligt. För - DÄR damp det ner.

Jag har en 40-årskris :-)
En 40-årskris.
Hahahahahahahahahaha.
Så patetiskt. Och så underbart normalt.

Jag är en MedelSvensson mitt i livet.
Jag har som egen företagare och småbarnsmamma utsatt mitt huvud för stor press och stress. De senaste fem åren har jag genomgått en jobbig separation. Utbildat mig, Startat firma. Haft en son som varit sjuk o opererats ett antal gånger. Haft en del uppdrag där jag halvt jobbat ihjäl mig. En röst i mig protesterar vilt och säger - MEN HÖRRU, hur kan du vara utmattad NU. Du har ju inte haft ett uppdrag på ett och ett halvt år.

Skit samma!!!!!!!!!

Jag är slutkörd helt enkelt. Intellektuellt har jag tänkt tanken. Och jag har laborerat med tankar om klimakteriet och annat. Men 40-årskris, att JAG, alltså JAAAAG skulle "hamna" (jag som fixar så mycket och kan så mycket) i ett sådant läge?! *fniss*.

Och plötsligt är det OK att känna så här. Att få hasa omkring och känna att jag vill att någon ska trösta knyttet. Att jag ska få hjälp av någon annan. Och eftersom jag är så trött kommer livsfrågorna - VEM är jag och VAD vill jag som en naturlig följd. Plötsligt ifrågasätter jag alla val jag gjort, föraktar och hyllar på en och samma gång den jag är och det jag gjort.

Och nu tar jag hjälp. Jag har en härlig coach som jag går hos redan och i januari börjar jag mina samtal hos en kurator på vårdcentralen. Det ska bli skönt att få släppa ut en del känslor som jag nog tryckt in långt där ner i ryggsäcken. Som har både med det ena och andra att göra. Separationen från prinsens pappa. Genomförda uppdrag i firman som påverkat mig djupt. Saker jag hanterat innan också, men inte liksom lyckats releasa fullt ut.

Tills jag träffar "mina hjälpare" kommer jag fortsätta med de dagliga promenaderna och med att andas djupt och låta de känslor som kommer få komma.

Tänk.

Jag är en vanlig nobody. Det är inget märkvärdigt med mig. Jag följer normen. Svag röst säger: Så trist. Stark röst säger: Men GUD så skönt. Då BEHÖVER du inte göra någonting, vara någonting. Du har inget att bevisa. Du behöver inte ens rädda världen. Bara var. Bara var. Bara var.

Andas!

Hjältar

Åh så underbart med Hjältegalan. Sitter och bölar framför TV:n och glädjs med alla dessa vackra människor som får ta emot publikens kärlek. Människor som sträcker ut sin hand till andra människor. Det är väl det högsta, det finaste som kan åstadkommas. Tänk om man kunde få boosta sig med en hjältestund varje kväll istället för att se på nyheterna.

Och så berörs jag av att se alla i publiken som gråter och ler samtidigt. Jag ser skådisar, författare, idrottare - alla tappar behärskningen och låter sig vara sanna och fria och vackra. Tårarna rinner nedför kinderna. Det är så häftigt att se. Tänk om vi människor kunde gå runt med så öppna hjärtan och uttryck hela tiden. Åh vad jag önskar att det vore så :-)

Hej mitt vinterland

Har haft en skön helg. Vilat en hel del. Tagit två promenader med pepp i lurarna. Och så har jag påbörjat projekt "skura rent inför julen". Det känns fint. Jag har sovit en hel del, men blir ändå inte kvitt den där grymma tröttheten som bor i min kropp nu.

Idag är det tvättdag igen, sedan ska jag prata en stund med mig själv (gör skrivövningar - läxa från in coach) o efter det blir det en snabbfika hos väninnan Rosa. Sedan... ljuva sedan. Prinsen ska hämtas och jag längtar redan. Det är så underbart att få se honom igen efter en helg hos pappa. Dessa ljuva pussar o kramar. Och jag vet att han kommer att bli så glad när han ser sitt nystädade, julpyntade rum :-)

Det är nedräkning nu, om precis en vecka åker vi till Holland och det ska bli så KUL.

Och ute faller snön. Det blir lite vinter i år iallafall. Lite mysigt faktiskt.

Borta på vinden

Jag har gått upp i vikt, ordentligt denna gång. Ingenting passar på min kropp, alla kläder är gamla, svarta och för små. Till och med mina stretchjeans har gett upp. Jag ser ut som en gående fläskkorv. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om hur folk ser på mig, men det är jobbigt att vistas i en överviktig kropp. Hur jag än sitter så kommer liksom valkarna i kläm. Kan låta som ett skämt, men det är allt annat än det.

Fick ett ryck straxt innan lunch, hade ett minne av ett par sparade svarta byxor i storlek 44 som jag hade för ca 10 år sedan. Upp och leta. Haha! Vi snackar kaos på vinden. Jag fick riva och slita och kryssa mig fram in i det innersta. Upp med kartonger. Sedan blev jag stående där. Minnena vällde fram ur kartongerna, plagg för plagg. Jag har 20 år gamla paltor. Ungefär hälften åkte nu i slänget och hälften får vara kvar. Nostalgi in maximum. Lila kavaj med puffärmar. T-shirts från universitetstiden. Studentkläderna, jo, den oranga stassen finns faktiskt kvar (med GRYMMA axelvaddar). Vissa grejor får man bara spara. Kanske kan skänka dem till någon systerdotter med tiden *haha*.

Och - tjoho - jag hittade mina svarta byxor. Så himla bra!!! Nu har jag i allafall dem inför julhelgen. Men de är jäkligt kalla, i någon sorts syntetmaterial. Inte mycket att promenera i när stormen yr och det är minusgrader. Hursomhelst, de är perfekta för flygturer och shoppingturer *ler*.

Fick ner en gammal bomberjacka från vinden som jag i princip aldrig använt. Alltså, vet inte om jag kommer göra det nu heller. Men den är cool. Tyvärr luktar den gammal vind. Hoppas kunna vädra ur det. Hela hallen luktar :-)

Vindsröjningen gav lite mersmak. Jag kan bli så där "röjningsrabiat" ibland. Vill gå loss och slänga halva vinden. Men det känns onödigt att fokusera på det nu. Denna helg ska jag prioritera lägenheten. Jag vill ha den i ordning när vi åker, det är så ljuvligt att komma hem till ett städat hem :-)

Hoppas ni får en skön fredagkväll folk.

Nedräkning?

Mardrömmarna sliter och river i sonens kropp. Han kommer in till mig och har kissat ner sig. Vi sköljer, tvättar av den lilla kroppen och han kryper ner hos mig. Klockan är tre, mitt i natten. Han viskar: "Mamma, i natt vill jag ligga riktigt nära". Han lägger sig med alla sina gosedjur med kroppen mot väggen. Jag smyger tätt intill och håller om honom, liksom för att hålla alla elaka drömmar borta. Snart somnar han igen. Små snabba andetag. Några snarkningar. Trots att jag är så trött befinner jag mig mitt i stunden. Jag njuter av den vackra lilla människan med de långa ögonfransarna. Så kort tid. Det är så kort tid jag får ha honom hos mig på detta vis. Snart påbörjar han resan för att frigöra sig som individ, att bli självständig. Att kunna leva sitt eget liv.

I eftermiddag inleds barnledig helg. Som alltid känns det lite sorgligt och väldigt skönt samtidigt.

Hoppsan

I mörkret, över skolgården, ses en liten pojke komma hoppandes. Han gör hoppsa-steg ändå från bilen och in i skolan. Han är så liten, så ren, så oförstörd av vad man ska och inte ska göra, vad som är coolt och inte coolt. Denna decembermorgon njuter jag av detta. Jag filmar stunden i mitt huvud och bevarar den i mitt hjärta. Jag vill aldrig glömma den kärlek jag känner till detta lilla barn i livets olika skeden. Hoppsa-hoppsa-hoppsa.