onsdag 9 december 2009
Hoppsan
I mörkret, över skolgården, ses en liten pojke komma hoppandes. Han gör hoppsa-steg ändå från bilen och in i skolan. Han är så liten, så ren, så oförstörd av vad man ska och inte ska göra, vad som är coolt och inte coolt. Denna decembermorgon njuter jag av detta. Jag filmar stunden i mitt huvud och bevarar den i mitt hjärta. Jag vill aldrig glömma den kärlek jag känner till detta lilla barn i livets olika skeden. Hoppsa-hoppsa-hoppsa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Underbart! Tänk om vi alla kunde få stanna i den fantastiska världen och slippa växa upp och bli så ruskigt medvetna om vad människor runt omkring tycker och tänker. Vem vet, din lille son kanske har styrkan att bevara lite av det där? Han har ju en mamma som uppmuntrar honom att vara den han är och det måste ju vara en hjälp på traven. :-) Kramar
SvaraRaderaUnderbara minnen som man ska vara rädd om. Tiden går SÅ snabbt. Jag börjar faktiskt känna lite panik över det. Mina är ju vuxna nu, menjag minns såna där saker som om det vore igår, och snart vill de väl flytta hemifrån!Kram
SvaraRaderaGo kväll vännen,
SvaraRaderasv: hihi du upptäckte vändning av pythagoras sats. Det var en liten test av er mina goa bloggvänner.
Visst är de härliga dessa ögonblick när barnen njuter av stunden. Nu för tiden är de sällsynta precis som det ska vara i tonåren. Men faktiskt än idag kan sonen komma upp och bara gosa. Då njuter man ännu mer!
Ha en underbar torsdag!
Kramis
Fin skrivet, jag kan se mig scenen framför mig.
SvaraRaderaHälsningar från Göteborg