Idag hände det något (Obs! Långt inlägg)

Jag kom till en insikt. Nej, TVÅ insikter.

Först var jag hos min läkare som tagit hundrasjuttioelva prover.
Efter lite småprat om hans Mexicoresa kom vi in på det som jag var där för. Hur var det nu med resultaten?
Doktor D tittade på mig. - Alla prover är bra...utom ett.
Han gjorde en paus.
Jag väntade. Det blev knäpptyst. Ja?
Han höll mig inte på halster. Jag såg blänket i hans ögon och sedan log han och frågade "Hur har du det med håret?"
Håret?
Jo, alla prover var bra, utom zinkhalten.
Jag fnissade och pustade ut.
Doktor D sa att det inte påverkade mitt mående annat än i princip hår och naglar. Och så skrev han ut tabletter jag skulle äta för att öka nivåerna.
Jag kände mig glad, så himla skönt. Nu har jag tagit prover i ett års tid på grund av min ständiga trötthet och mina återkommande virusbataljer. Och jag är frisk. Allt är bra i min kropp. Jag kan nu släppa tanken på att en hemsk sjukdom bor i min kropp. Men samtidigt - jag är ju så TRÖTT.

Sedan kom kvällen. Jag tittade på Sommarpratarna.
Babben berättade om sin kris hon hade i 40-årsåldern. Hon gick in i väggen. Hon berättade om sina reaktioner och om den långa vägen tillbaka. Att det tog två år för henne att nå upp till vanlig hastighet igen. Att det tog tio år innan hon klarade samma stressnivå som innan krisen.
Mitt i programmet börjar jag skratta. Högt. Hjärtligt. För - DÄR damp det ner.

Jag har en 40-årskris :-)
En 40-årskris.
Hahahahahahahahahaha.
Så patetiskt. Och så underbart normalt.

Jag är en MedelSvensson mitt i livet.
Jag har som egen företagare och småbarnsmamma utsatt mitt huvud för stor press och stress. De senaste fem åren har jag genomgått en jobbig separation. Utbildat mig, Startat firma. Haft en son som varit sjuk o opererats ett antal gånger. Haft en del uppdrag där jag halvt jobbat ihjäl mig. En röst i mig protesterar vilt och säger - MEN HÖRRU, hur kan du vara utmattad NU. Du har ju inte haft ett uppdrag på ett och ett halvt år.

Skit samma!!!!!!!!!

Jag är slutkörd helt enkelt. Intellektuellt har jag tänkt tanken. Och jag har laborerat med tankar om klimakteriet och annat. Men 40-årskris, att JAG, alltså JAAAAG skulle "hamna" (jag som fixar så mycket och kan så mycket) i ett sådant läge?! *fniss*.

Och plötsligt är det OK att känna så här. Att få hasa omkring och känna att jag vill att någon ska trösta knyttet. Att jag ska få hjälp av någon annan. Och eftersom jag är så trött kommer livsfrågorna - VEM är jag och VAD vill jag som en naturlig följd. Plötsligt ifrågasätter jag alla val jag gjort, föraktar och hyllar på en och samma gång den jag är och det jag gjort.

Och nu tar jag hjälp. Jag har en härlig coach som jag går hos redan och i januari börjar jag mina samtal hos en kurator på vårdcentralen. Det ska bli skönt att få släppa ut en del känslor som jag nog tryckt in långt där ner i ryggsäcken. Som har både med det ena och andra att göra. Separationen från prinsens pappa. Genomförda uppdrag i firman som påverkat mig djupt. Saker jag hanterat innan också, men inte liksom lyckats releasa fullt ut.

Tills jag träffar "mina hjälpare" kommer jag fortsätta med de dagliga promenaderna och med att andas djupt och låta de känslor som kommer få komma.

Tänk.

Jag är en vanlig nobody. Det är inget märkvärdigt med mig. Jag följer normen. Svag röst säger: Så trist. Stark röst säger: Men GUD så skönt. Då BEHÖVER du inte göra någonting, vara någonting. Du har inget att bevisa. Du behöver inte ens rädda världen. Bara var. Bara var. Bara var.

Andas!