Just do it!

Sovmorgon.
Underbar äggröra med smörstekta tomater och avokado.
En kopp kaffe.
Om en stund tänkte jag ge mig ut på en långprommis.
För - mina vänner - jag behöver det.
Min kropp behöver det.
Funderar mycket på det där med att bestämma sig.
För fyra dagar sedan lade jag av med cigaretterna helt och hållet.
Jag bara bestämde mig (inte så svårt när man vet vad de där giftpinnarna egentligen gör med mig och min omgivning).
Men det här med vikten och att komma i form.
Äta bra och träna.
Det får jag liksom aldrig riktigt till.
Det är så TRÅKIGT att träna. Att promenera. Att cykla.
Jag tycker verkligen det. Så... det är svårt att hitta motivationen.
Men lite inspiration har jag fått av Katrin Z.
Ja, jag vet, jag läser hennes blogg. Har verkligen inte gillat människan.
Men något har hänt med henne sedan hon fick en son. Inte så konstigt :-)
Hursomhelst, hon satsar stenhårt för att gå ner i vikt o bli sitt gamla jag.
Och som hon säger - det är bara att bestämma sig och det är inte lättare för henne än för andra. Gillar att hon på det viset är otroligt självutlämnande och visar hur det går för henne och hur hon ser ut "före" och "efter" hela tiden. Och det är ju som hon säger, att man mår bättre som smal. På alla sätt och vis.

Nu vet jag ju att livet inte ser lika ut för alla människor.
Alla kan inte komma ifrån och gå på gym eller ens sticka ut och springa.
En del har varit sjuka och måste ta det grymt lugnt (tänker på dig Fighter-going).
Men ändå. Liiiiiite kan vi göra. När vi kan. I vår egen takt. Men att komma till skott handlar om att bestämma sig.
Jag är inte riktigt bestämd känner jag *fnissar*. Men jag vore en idiot om jag inte utnyttjade denna fina dag till en långpromenad. Det blir det snart.

Jahapp

Det är bara att bita ihop.
Ta tag i saker.
Jobbsökeri.
Lägenheten.
Kroppen.
Knoppen.
Allt behöver ses om och prioriteras.
Sluta röka och sluta äta för mycket skräp. Är trött.

Solen skiner.
Men jag tror jag inleder med en liten film på TV ;-)

Lätt i hjärtat

vandrar jag hemåt från sonens nya skola.
Han dansade dit. Glad och förväntansfull.
Sådär hoppig som 6-åringar är. Skutt, skutt.
På plats möter oss sex lärare och tiotalet barn.
Stora, ljusa lokaler. Varma leenden. Välkomnande.
Jag fnissar. Säger till sonen att sådär många lärare har nog vare sig han eller jag sett förr på en och samma gång. Alla skrattar.
Fröken L busar med prinsen, lär honom lite teckenspråk och förklarar att det finns en kille i klassen som har det som sitt språk.
Jag säger att jag hämtar efter lunch. Fröken L säger "Efter lunch ska vi gå till parken och är tillbaka vid 14, du kan hämta då". Inget "snälla kom och hämta ditt barn så tidigt som möjligt". Tvärtom.
Jag går hemåt full av glädje i hjärtat. Det har känts toppen med rektorn. Nu ger personalen mig samma känsla. Kompetens. Humor. Bestämdhet. Glädje.

En riktning framåt.

GUD så skönt det känns.
Just idag njuter jag av denna pastill, tänker suga på den och smacka ända fram till kl 14.00.

Tack för hjälpen - kikar uppåt.

Om mattor (eller de man trampar på)

Jag är inte så förtjust i mattor.
Iallafall inte sådana som dras bort under ens fötter i tid och otid.
Jag tycker väldigt illa om sådana.

Det värsta är att de dyker upp här i tid och otid. Jag vet aldrig riktig när. Och det är samma mattläggare som placerar ut dem, osynliga ligger de där ett tag. Sedan - SWOSCH - så dras det till och aj jävlar, där snubblar jag till.
Ibland faller jag hårt och slår mig. Ibland blir det bara just en snubbling.

Jag önskar att dessa mattor kunde sluta dyka upp. Jag skulle möjligen kunna tänka mig att byta ut min parkett som jag älskar mot en heltäckande, en mjuk, fin i någon diskret färg som vore fastlimmad i marken. En matta som inte rör sig.

Men nä.

Det kommer flygande mattor nu i parti och minut. Jag håller inte i fjärrkontrollen känns det som. Men mattläggaren, han tycker att jag borde lägga mig ner och själv bli en matta.

Som man kan trampa på.

Aldrig.

Och det lustiga är att han tycker att jag är en mattläggare.

Jag blir så matt.

Men jag läser i mattläggarnas manual och förbereder mig. Snart blir det säkerligen en mattläggarkonferens och i värsta fall en mattläggarbatalj.

Synd bara att den lilla prinsen som bor i mitt slott förmodligen inte kan undvika att lägga märke till detta. Va? En ny matta igen? Och nu? Ingen matta alls? Jag vill att han sinne ska vara fritt och rent från mattbryderier.

Men jag vill göra en schack matt.
Trött att bli trampad på.
Trött på att curla för att en mattläggare vill driva igenom sin vilja.
Det är MIN lägenhet, MITT liv. Vårt. Mitt och prinsens. Och han får så gärna träffa mattläggaren när han vill. När de vill. Självklart.

Det lustiga är att mattläggaren tyckte att jag skulle flytta till hans lilla by, då skulle han rulla ut röda mattan sade han. En fin en, som skulle ligga stadigt. Jag tror han hade mig i åtanke. Och visst. Det skulle nog bli en fin matta för honom. Garanterat mjuk iallafall.

Han inser bara inte att han skulle trampa upp och ner på matthelvetet varenda dag så länge jag lever. Och jag skulle ligga därunder.

Tar en cigarett på balkongen och glädjs åt att just där är det mattfritt - och kommer så förbli.

Ska jag kontakta Matton kanske?

Home, sweet...

Har just kommit innanför dörren och är hemma igen efter nästan tre veckor på andra orter. Så härligt att landa i verkligheten igen, den nya verkligheten. Lägenheten stod kvar :-) Och prinsen satte genast igång att bygga med lego klockan 22.30. Nu är han i säng och modern är rätt rejält trött. I morgon softar vi hemma och i övermorgon börjar han på sitt nya fritids. Lite pirrigt både för honom och mig. Jag har mycket att läsa ikapp hos er. Härligt. Kram på er!!! :-)

Poesi

Nu är vi i Skåne och har det bra hos mina föräldrar.
Under ett samtal kom jag och min pappa att diskutera James Ellroy. Vilket fick mig att minnas en händelse för ca ett halvår sedan, kanske skrev jag om den i min blogg? Minns inte. Hursomhelst, jag vaknade en morgon av att en mansröst sade James Elroy högt. Namnet dånade i mitt huvud under de första vakna minuterna. James Elroy, vem är detta? Jag hade faktiskt ingen aning.

Ringde så min storasyster som berättade om deckarförfattaren. Aha. LA Confidential hade jag ju sett. Men vad hade han med min dröm att göra.

Jag och syrran Googlade och hittade en brittisk författare och poet som bara blev 30 år gammal och dog 1915. Vad ville han mig? Så kom svaret, i form av ett poem som fick mig att storböla. Jag rös och fick ståpäls. Det får ni läsa här framöver, hinner inte skriva det nu.

Jag fick iallafall tag på det igen och läste det för både mamma o pappa som båda gråtit en skvätt.

Och så kom jag på det - jag ska ha poesiafton med några tjejkompisar - tänkte jag. För att inviga nya lägenheten. Det blir nog i slutet av september. Yiehaa. Så mysigt. Alla får ta med sig sina favvisdikter. Längtar.

Halloj alla goingar!

Hollandet är fortsatt gott. Stunder med systerns lilla son 1,5 år - magiskt. Han är söt som socker och en man med stor vilja. Jag är imponerad av hur mycket en så liten person lyckas med, företagsamhet i sin finaste form.

Min egen prins ömsom leker, ömsom kivas med sin kusin i samma ålder. Även de viljestarka, vana att få sin egen vilja fram.

Häromkvällen skulle prinsen gå ut på den stora gräsmattan o hämta sina tofflor han glömt kvar. Det skymde. Jag undrade i mitt stilla sinne om han skulle protestera. Men nej, han tvekade lite vid dörren, lånade mina alldeles för stora träskor och knallade ut. Kom snart tillbaka. I sängen berättade han:

- Mamma, vet du vad jag sade när jag skulle hämta tofflorna? Nej, vaddå?
- Kom modiga tofflor så skyndar vi oss innan någon annan läskig varelse kommer.

fnissar

Det var fullmåne o vi hade alla svårt att sova. Syrran gick t o m i sömnen. Hon vaknade upp rökandes i köket iförd sverige-tröja. Klockan 4 på morgonen... Undrade vad hon gjorde där. EM i friidrott på g. Behöver jag säga att hon blev lite rädd när hon insåg att hon klättrat över en grind till trappan och gått nerför den sovandes (den är superbrant...).

Nu väntar ännu en grillkväll i detta sköna land. Njuter av dagens sol, det var ett tag sedan. Kram på er!

Off and away

OK. Då var det dags.
Holland, here we come.
Åh, jag älskar flygplatser. Längtar till Arlanda.
Har som vanligt Internet "over there".
Vi hörs snart igen :-)
*vinkar*

Som en vind

blåser känslorna igenom mig.
Från höger till vänster.
Upp och ned. Hit och dit.

Jag noterar dem.

Jag känner att mitt äventyr kraschlandade lite. Mannen har ringt flera ggr, igår blev han riktigt irriterad när jag ringde upp på kvällen "jasså, NU passar det". Han har nog inte ett särskilt stort självförtroende. Och jag har levt för länge för att trassla. Jag vill leva ett o-trassligt liv. Jag vill ha det enkelt, utan för mycket grubbel. Så jag eliminerar det som trasslar till det. Men låter ändå vinden svepa.

Jag kikar ut på min balkong. Redan är mina två första veckor i lägenheten minnen. Så konstigt långt borta de känns. Prinsen går runt o gnolar o bygger med lego. Själv mår jag inte riktigt prima (tror det är kombinationen ägglossning och värme). Orkar knappt göra något.

Men idag ska det bli andra bullar, för väskan ska packas. I morgon reser vi till syrran. DET ska bli härligt :-)

Samtidigt funderar jag över kost och leverne. Har storrökt i sommar. Och klämt i mig både det ena och det andra. Vill komma på banan igen nu och tanka energi. Lägger med gympadojjorna i väskan och tänker föreslå promenixer så jag får röra mig lite.

Är lite smått orolig över min försörjning, men får ta nya tag när jag kommer hem.

Ännu en vind sveper förbi. En liten virvelvind. Min son. Han skingrar alla tankar med sin närvaro. Ren glädje. Ren energi. Så MYCKET energi. Jag fascineras återigen. Tack för att jag får ha honom nära, vilken gåva!!!

Objudna gäster....

Schhhhh!!!!
Där var det igen.
Jag ligger i mörkret och hör tassar krafsa och springa runt. Fort som tusan går det. Från ena delen av rummet till det andra på någon sekund.
Jag fryser till is. Frågan är var den är - musen. Jag tänder en ficklampa.

Ljudet tystnar.

Jag släcker igen. Det går en kvart, sedan börjar ljudet igen. Jag ligger o funderar över vad man gör åt saken. Hur kan det komma sig att det finns möss i en lägenhet? Det har jag aldrig hört talas om förut. Eftersom jag inte har vind ovanför mig gissar jag att det är rökgångar där uppe under taket. Och där bor väl jävlarna.

Knak, knak, knasper, riva, riva.

Så j-la obehagligt. Hur ska jag kunna sova nu.

Tidigare i veckan hörde jag samma ljud när jag hade gäster här. Då sov jag i sonens rum. Den krafsande varelsen rörde sig snabbt från vägg till vägg. Det har skapat en oro. Ett smolk i min glädjebägare.

Nåväl.

Jag tänker att jag inte kan somna innan jag vet om musen är i väggarna/taket eller inne i lägenheten.

Ligger helt stilla återigen och väntar in ljudet. Jägarn, vad den arbetar. Och pang, poff. Det låter som den har sprungit in i en påse.

Nu sätter jag mig upp. Smyger efter ljudet i mörkret. Det rör sig över taket fram och tillbaka. Och så POFF, det där prassliga ljudet igen. Jag tänder ficklampan.

Ljudet tystnar. Men så hör jag det igen. Pang pang pang.

Kikar försiktigt upp i min rislampa.

Där är syndaren.

En gigantisk mal. Tjock och stor och med sina mörka vingar flaxar den runt. Säkert skräckslagen. Här har den huserat i flera dygn o längtar säkert ut.

Jag andas ut. Blir alldeles lycklig. Gud så SKÖNT. Inga möss. Jag viftar ut malen och lägger mig och sover igen. Klockan är 2, äntligen kommer jag till ro.

Inte ens Gevalia hade hjälpt under detta nattliga drama :-)