Som en vind

blåser känslorna igenom mig.
Från höger till vänster.
Upp och ned. Hit och dit.

Jag noterar dem.

Jag känner att mitt äventyr kraschlandade lite. Mannen har ringt flera ggr, igår blev han riktigt irriterad när jag ringde upp på kvällen "jasså, NU passar det". Han har nog inte ett särskilt stort självförtroende. Och jag har levt för länge för att trassla. Jag vill leva ett o-trassligt liv. Jag vill ha det enkelt, utan för mycket grubbel. Så jag eliminerar det som trasslar till det. Men låter ändå vinden svepa.

Jag kikar ut på min balkong. Redan är mina två första veckor i lägenheten minnen. Så konstigt långt borta de känns. Prinsen går runt o gnolar o bygger med lego. Själv mår jag inte riktigt prima (tror det är kombinationen ägglossning och värme). Orkar knappt göra något.

Men idag ska det bli andra bullar, för väskan ska packas. I morgon reser vi till syrran. DET ska bli härligt :-)

Samtidigt funderar jag över kost och leverne. Har storrökt i sommar. Och klämt i mig både det ena och det andra. Vill komma på banan igen nu och tanka energi. Lägger med gympadojjorna i väskan och tänker föreslå promenixer så jag får röra mig lite.

Är lite smått orolig över min försörjning, men får ta nya tag när jag kommer hem.

Ännu en vind sveper förbi. En liten virvelvind. Min son. Han skingrar alla tankar med sin närvaro. Ren glädje. Ren energi. Så MYCKET energi. Jag fascineras återigen. Tack för att jag får ha honom nära, vilken gåva!!!