Men??!!!!

Härliga H har just gått, min väninna som jag reste till Skottland med förra sommaren. Vi drack vin på balkongen i går o hade supertrevligt. Nu har hon dragit iväg på lunch o jag sitter kvar här i den 30-gradiga lägenheten o kontemplerar.

Vad är nu det här? Plötsligt känner jag mig ledsen.
Det känns som sorgen överfaller mig. Inifrån och ut, utifrån och in.
Livet är mycket och lite samtidigt. Långvarig stress förlöses in i den nya lyckan.
Och jag saknar mannen R som jag haft ett äventyr med under några dagar.
Jag vill inte bli "needy". Jag vill aldrig mer vara "needy". Det är ett osunt tillstånd. Och det är skönt att längta. Men just nu hade det varit fint att känna hans händer varsamt stryka mig på armen. Han dyker nog upp snart igen gissar jag. Men jag vet ju inte. Och det är något med denna nyväckta lust, glädje och passion som totalt överrumplade mig. AHA?! Är det så det kan kännas. Jag minns igen. Så länge som jag slumrat.... Som en prinsessa som somnat i en evighetssömn, förgiftad av stadsgasen.

Och nu andas jag ny luft. Och känslorna kommer.

Och så är det säkerligen, som vanligt, kemiskt i min kropp. Så påtagligt. Å andra sidan är det inte underligt om kropp o själ får en lättare kortslutning efter det senaste årets olika upplevelser.

Nu blir det en cigg på balkongen, underbart att det blåser litegrann idag. DET behöver jag.