Den underbare kocken

Idag känner jag mig så glad och stark och tacksam.
Har varit ute på min sedvanliga promenadrunda.

Natten bjöd på ett regnoväder vars like jag inte
varit med om i Sverige. Regnet föll så hår att det
dånade och länge höll det på. Jag låg där i mörkret
och lyssnade, fascinerades, njöt.
Mindes tiden i Hongkong när det regnade från
höger till vänster. Fascinerande.

Nåväl.
Sonen kom in framåt morgontimmarna.
Vi somnade om en timme, sedan hämtade han
skolkatalogen.
Sedan pekar han glatt och stolt ner på en bild.
- "Det där är Larry. Han är vår kock.
Han brukar komma till varje bord varje dag och
fråga om vi gillar maten. Och gör vi inte det
säger han att det finns ett alternativ att välja.
Jag tycker om Larry!"

Sonen riktigt strålar.
Och jag tänker på alla år jag jobbat med
förändringsprocesser.
Och alla case man plockar fram när det gäller
att arbeta utifrån en värdegrund eller när
det handlar om kundservice.
Larry kommer att hamna i min storytelling
för alltid. Snacka om respekt för barnen.
Sådant gör mig så otroligt glad och tacksam.
Jag ska minsann leta reda på denne man,
som har förstått att även små barn mår
bra av att behandlas med respekt.
Han gör definitivt skillnad i min sons liv.
Och det ska jag säga till honom.

Puss på dig Larry, jag är TACKSAM
över att just du lagar min sons mat :-)

Kärlek till dig Whitney - I love you Whitney!

Jag tillhörde den lyckliga skaran som fick se Whitney häromkvällen. En kompis till mig och hans fru ställde in och nu skänkte de två biljetter till mig. Ringde genast en väninna. Vi satt på rad ett!!! och hade en dialog med henne rätt många gånger under showen - ni vet, ögonkontakt, blinkar med ögat, vi shejkar mitt emot varandra etc.

Det som lös igenom mest under hela kvällen var kärleken. Kärleken från henne till oss och magisk kärlek från alla i rummet (hon var stundtals mycket berörd). Hon var defintivt närvarande. Hon liksom harklade sig hela tiden och hade lite sådana ticks för sig, men generellt sett var hon kanon. Visst, rösten var väldigt hes (något har hänt där, antingen är det alla droger som satt sig där, eller så har hon helt enkelt showat för mycket och är slut i rösten = trött). Men hon levererade minsann ändå, gjorde allt hon kunde för att leva upp till gamla Whitney. Och JA, jag sjunger själv och vet att hon var falsk på en del ställen. Hemskt falsk. Men på något sätt spelade det ingen som helst roll denna kväll. Det låg magi i luften.

Gudarna ska veta att på något sätt gillar jag den här äldre, mer slitna versionen av Whitney bättre. Borta är divalaterna. Närvarande är hon som har soul, hon som gått igenom ett mindre helvete och nu står på darriga ben efter det. Hon som vill förmedla att hon minsann är någon fortfarande. Hon är naken. Hon vet om det. Och publiken skriker oavbrutet till henne under konserten. "We love you Whitney." När hon sjunger om att hon ber om ursäkt för fel hon gjort ropar någon "You never did Whitney, you never did". Det var helt enkelt rörande att få ta del av detta.

Bort med skitsnack som "likvaka" och annat. In med kärlekfest-temat. Och nostalgi. När hela Globen står upp och dansar till "How will I know" - ja då kände vi allihop lycka, det vågar jag lova. Publiken, musikerna (det syntes) och Whitney själv.

Må hon stå på ännu stadigare ben snart.

Och TACK till min fantastiske vän S som gav mig två förstaklassbiljetter. Det är också kärlek med stort K.

Kärlek

Den här teckningen fick jag av prinsen för ett tag sedan. Den sitter på gaveln till min bokhylla, vid mitt skrivbord. Jag tittar på den ofta. Den är oslagbar. Säger allt. Blir alldeles varm i modershjärtat :-) Kärlek!