När det far och drar

Det blåser storm ute.
Efter en veckas icke-promenerande gav jag mig ut.
Skönt att gå i spåret, men den där riktigta njutningen
vill inte infinna sig. Jag har ont i knä och nacke och armar.
Oron far runt i kroppen. Det är så mycket jag funderar över.
Jobbsökerierna som känns som ett marathon (1,5 år nu...).
Livet. Ontet. Sedan kommer ju gladtankar också såklart.
För sådant är livet, en salig blandning.

Påbörjade en tacksamhetsjournal igår. Jag vill ta med mig
gladkänslor varje natt när jag lägger mig. Jag hade kunnat
skriva hur länge som helst. Men de allra flesta grejorna
jag skrev ner kände jag tacksamhet för i huvudet, men inte
lika mycket i hjärtat. Inte just i den stunden. Men jag hade
känt dem under dagen eller någon dag tidigare. Känslominnena
blockerades av trötthet och av värk.

Det gör mig smått frustrerad och förbannad att jag inte har
en story att berätta. Egentligen. För jag gör ju inte så mycket.
Jag söker jobb. Träffar vänner ibland. That is it.
Det är så livet ser ut nu.
Fullkomligt ointressant.

Jag läser om andra som producerar, formar, skapar och är aktiva i
sitt liv. Och det känns som jag bor på en annan planet ibland.
Hallå Happy. Var är du?

Men jag är ju väldigt mycket här ändå. Tillräckligt mycket här o
nu för att faktiskt kunna vardagsnjuta också varje dag. Vara
uppmärksam på detaljer.

Som att låta solens solskenshumör smitta mig denna morgon. Han
drömde att han gift sig och var lycklig. Jag blev glad hela jag.

Något senare under morgonen satt han och grät i min famn över att
han inte gillar sitt utseende. Jag förklarade för honom att Gud
skapat honom precis som han är av ett enda skäl: Att just han
ska vara han, unik och perfekt som han är. Jag förklarade att jag
inte skulle vilja ändra en enda sak, att allt det han är är så
fantastiskt, att han ger mig glädje varje dag. Jag sa också att
det är hans eget jobb att kunna se sig i spegeln och gilla den han
är. Jag berättade också att även jag var ledsen som liten men att
jag tagit mig an uppgiften och idag gillar mig själv mycket mycket mer.

Det är svårt det där. Hur mycket pratar man? Hur mycket släpper man taget?

Well, sonens ledsenhet stillade sig och han var glad när vi kom
till skolan igen.

Oro i våra gemensamma sinnen kan man väl säga.

Nej, nu blir det lite styrketräning, stretching och i em ett
besök hos sjukgymnasten.