Shit vad rädd jag blev

Fy tusan vilken skräckstart på morgonen. Sonen börjar blöda näsblod i aldrig tidigare skådad omfattning. Det rinner som en kran ur näsan, sedan ur munnen o efter tio-tjugo minuter börjar jag få panik. Har sett sonen blöda rejält många gånger genom åren, men detta är något i hästväg. Ska det verkligen rinna UR MUNNEN?!!!

Ringer sjukvårdsupplysningen. "-I med oljade bomullstussar. Lätt tryck på mjukdelarna så det bildas ett baksug i näsan. Fortsätt luta framåt. Slutar det inte inom 15 min ringer du igen, då kommer vi", sa damen.

Hjälp!

Letar febrilt efter bomull, hittar bara pads som man tar bort nagellack med.
På med olja. Inte matolja, utan jag står där och ska spreja på Nozoil, jag tänkte att det är trevligare än rapsvarianten. Men herregud...

För stor bomullsbit! Klippa klippa. Sonen gråter. Mitt hjärta slår i 190. Jag känner att jag snart inte pallar med allt blod. Faktiskt.

Sonen anar min oro. Han gråter ännu mer.

Jag får in bomullsjävlarna. Trycker. Håller om. Tröstar. Ber sonen lugnt att se mig i ögonen och talar om att vi kommer fixa det här, att mamma får hjälp om hon inte klarar det själv. Att vi är trygga. Sonen hulkar. Jag sätter honom ner på toaletten, han böjer sig fram över golvet, jag håller hans näsa i ett fast grepp. Sätter mig bakom honom. Håller om. Sedan sitter vi där en lång stund medans gråten ebbar ut och vi lugnar ner oss båda två. Jag baddar prinsen med varmt vatten. Skurar av spegel, hela handfatet, väggen, golvet. Tvättar av mig själv.

PUH!

Nu får han nog vara hemma idag - faktiskt. Ska ringa öron, näsa, hals (som vi är kunder hos...).

Kaffe!