Brinnande önskan

Sonen stapplar in till mig på morgonkvisten.
Blink blink med ögonen.
Själv ligger jag också och blinkar, försöker få upp de blå.
Snooze.
Snooze.
Blink blink.

Det tar en minut, sedan börjar han gråta, hjärtskärande.
Jag förstår ingenting.
Mellan gråt och snorattackerna hulkar han fram att han VIIIIIILL HA EN HUUUUUUUND. Och jag vet att det är sant. Han hade tydligen sett på ett barnprogram i går om någon som fick en hund. Jag tröstade och förklarade att just nu kan vi inte ha det. Grååååååt igen. Superledsen. Han har riktiga påsar under ögonen och snyter upp en toarulle. Förkylning på gång i lilleman.

Så hämtar han min "magic eightball". En liten mackapär man kan skaka på och så får man olika svar. Han frågar: Kommer jag få en hund? Kulan svarar: Ja. Sonen ler. Jag förklarar att om man vill ha något riktigt mycket i livet så får man oftast det, fast kanske inte på direkten.

Det räcker, han lugnar ner sig.

Nu är han på skolan och jag sitter kvar här, helt slut.
Har sovit dåligt.
Fullmåne på g. Vet inte om det beror på det eller kvällen på akuten.
Jag är trött. Trött. Trött.

Sonen hämtas direkt efter skolan idag, vi behöver båda vila känns det som.