Igår var jag på en härlig middag i Sthlm tillsammans med pappa och några affärsbekanta (jag sitter ju med i styrelsen för ett bolag). Jag var rätt mör efter att ha tillbringat en hel dag i gassande sol på loppisen (där jag sålde litegrann, inte så mkt som jag önskat). Efter den trevliga middagen satte jag mig i bilen igen vid 21.40-snåret. Hade en magkänsla som sade till mig att stänga av bilstereon och hålla koll på trafiken. Låg i högerfil, höll rejält avstånd. Kollade mycket i backspegeln. Inte så där jättemånga ute på vägarna på kvällen. När jag svänger av mot hemstaden slappnar jag av lite. Men är ändå vaken om man säger så. Lägger mig i fil för att svänga vänster i en korsning. Jag får grönt ljus, svänger ut och DÄR.... kommer en ung tjej i en röd bil körandes FORT. Mot rött. Jag är helt säker på det eftersom jag, efter det att vi båda tvärnitat och girat, kollar upp mot mitt trafikljus igen och ser att det slår om till orange o sedan rött. Jag hade grönt. Och jag hade tur. Och hon med.
Skakig kommer jag hem, stapplar ut på balkongen och tar ett halvt glas vin och en cigarrett. Herregud. En hel serie med tankar drar igenom mitt huvud. Hur nära jag lever döden varje dag jag sitter i en bil. Jag är inte rädd för döden i sig, jag tror inte vi dör nämligen. MEN jag är rädd för att separeras från min son, för att göra honom moderslös. Pratar med min syster i telefonen. Hon berättar hur skräckslagen hon är ibland i den Holländska trafiken där folk kör fortare och galnare på alla sätt än i Sverige (plus att det är mycket mer trafik). Hon berättar att hon är rädd för att det ska hända henne ngt ockå). Vi nästan gråter båda två i telefonen. Puh - jag andas ut. Inget hände. Men var det "sann" intuition som talade med mig innan? Eller var det bara sunt bondförnuft - "nu är du lite trött så se till att hålla koll på saker". Whatever it was. Jag är tacksam!
Men så, idag, alldeles nyssens gick jag ut på en morgonpromenix. Munkjacka, i ena fickan stoppar jag två hundralappar och en servett. Jag tänker handla lite i affären när jag gått min runda. I mitt huvud säger en liten röst att lösa hundralappar i fickan kan man tappa. (Ej dragkedja). Känner efter i fickan lite då o då. Pengarna på plats. Vad tror ni har hänt när jag står i kassan o ska betala? En hundralapp för lite... Som tur är hade jag plockat ihop varor för 93.50. Någon annan blir glad över hundringen idag helt klart. Var detta intuition, eller bara sunt bondförnuft? Rätt tydliga magkänslor redan från början. Som om jag visste innan jag visste.
Nu blir det jobbsökeri o röj o snart hämtning av sonen. Åh vad jag ÄLSKAR honom och LÄNGTAR :-) Den ljuvligaste av känslor.
Ja du.. magkänsla ska man icke förakta. Ibland gäller det bara små saker, men jag tror att den kan rädda oss från allt möjligt, bara vi lär oss att lyssna.
SvaraRaderaTur att du hade den inre kompassen på!
Kram
Ja, du vet ju vad jag anser om magkänsla... :-)
SvaraRaderaLäskigt med bilen - BRA att du lyssnade inåt!
/Morgana *som nog aldrig kommer att ta körkort, för jag är alldeles för skraj för att köra...*
Man SKA lyssna på sin magkänsla, det stämmer nästan alltid. Vilken tur att det inte hände något, hemska tanke. Man glömmer ju ofta bort att det finns så många i trafiken som kanske inte är lika uppmärksamma!!"ryser" Kram
SvaraRaderaJa, det där med magkänsla ska man lyssna på.
SvaraRaderaDet är ju skönt att det också gick bra för dig och hon i den andra bilen!
SvaraRaderaIkke förakta sin magkänsla! Bra att du lyssnade inåt, på dina intuitiva känslor!
SvaraRaderaDet är verkligen den värstaste mardrömmen ever - att man ska tvingas "överge" sina barn för tidigt!
Vilken tur att allt slutade väl! ja, förutom hundralappen då...=)
Kram på dig!
Magkänsla säger vi eller intuition. Det fungerar för mig också. Ibland kommer en känsla av obehag eller behag, och sedan kommer svaret. Jag är helt övertygad om att vi vet mer än vi är medvetna om. Men man måste lära sig öppna upp, lyssna och respektera sin känsla.
SvaraRadera