Ja men - just det!

Kom på något idag.
Något viktigt.
Hur det ska kännas på en arbetsplats.
Hur det har känts där jag mått riktigt bra.

Full fart framåt.
Öppenhet och generositet.
Roliga och kreativa kollegor.
En SPÄNNANDE arbetsplats.
Just det - SPÄNNANDE.

Nytänkande. Ung.

I konsultvärlden.

Jag sökte två jobb idag.
Ett inom event och ett inom PR.
En bit ifrån de jobb jag sökt tidigare.
Men när jag tänker efter passar det mig perfekt.
Antingen att kréera manus och innehåll för utbildningar och event, eller att skriva och påverka. Jag gillar båda delarna. Det skulle vara roligt att ha något nytt att lära sig, något nytt att bita tag i och utvecklas inom.

Just det - NÅGOT NYTT.

Jag gillar energiska arbetsplatser.
Inte där folk springer i 190 o hatar att ha för mycket att göra.
Snarare där det är full rulle och folk brinner för det de gör. Och trivs.
Där det finns en framåtanda.

Hoppas kunna finna en sådan plats för mig framöver.

Jag hävdar fortfarande att det ska vara roligt att gå till jobbet.
Och företagskulturen ÄR oerhört viktig.
Så det så.

Det kan gå fort

Ett inlägg.
Mycket känslor.
Tunga sådana.
Orkeslöst framför allt.
Men så - fem minuter senare.
Ett mail. Ett telefonsamtal.
En dörr som öppnas på glänt i jobbvärlden.
Yieeehaaaaa. Förnyad energi.
Intressant. Underbart.
Fortfarande hängig. Men mycket gladare :-)

Tänkte bara att ni skulle veta.

Saknad

Fick ett litet meddelande från Systeryster som undrade var jag tagit vägen. Tack M, det värmde gott.

Jag har inte haft något att skriva om helt enkelt. Det är tomt.

Jag inom två dagar fått två nej på de enda riktigt heta jobben jag hade på g.
Och nu måste jag ladda om, när jag helst bara vill rulla ihop mig i en liten korg, lägga täcket över och inte gå upp förrän någon står där med ett jobb, en inkomst, ett liv.

Jag skriver som jag känner just idag. De flesta dagar har jag ork att jobba med min inställning och tuffa på. De flesta dagar känner jag stor glädje över mitt liv, framförallt min son.

Men idag.
Nä.
Vill gråta.
Men det kommer inget.
Förkylning på gång i kroppen.
Känner mig oerhört sorgsen.
Mensen kom idag också, som ett brev på posten.

Som pricken över i:t får jag också höra av min syster att min mamma mår superdåligt (magsjuka eller migrän) och är på väg hem från Holland i detta nu. Hon var alldeles vimsig i telefonen på flygplatsen och visste knappt var hon var. Men jäkligt enveten, hon skulle HEM. Som tur är möter pappa upp på vägen när hon tar tåget från Köpenhamn.

Även sonen håller på att bli förkyld, en klassiker så fort man för ihop barn i stora grupper.

Köttfärs i ett kok på spisen. Lite lunch, lite jobbsök, mager shopping på Coop (har tomt i plånkan, jag menar TOMT) och tidig hämtning av sonen idag. Ska bara vila i em/kväll och låta humöret få vara som det är.

Jag saknar vettig sysselsättning (även om jag tränar och jobbsöker räcker inte det, jag är utarmad själsligt). Jag saknar en inkomst så jag kan köpa höst-/vinterkläder till sonen. Jag saknar ork att leta upp nya jobbspår, gå på nya intervjuer, bli testad tre hundra gånger igen. JAG ORKAR INTE!!! Jag saknar mig själv. Och jag saknar er. Läser lite ibland. Hänger mest på FB och spelar ett och annat parti Wordfeud. Thats it.

Puss vänner.

Tacksam

Upptäcker saker att vara tacksam över lite då och då.
De liksom poppar upp, jag har varit tacksam förut, men så - helt plötsligt - får tacksamheten en annan sida. Känner ni igen det?

Jag läser om en tjej som blev förföljd på bussen och mördad. Hon var söt som socker. Och jag börjar tänka att Gud nog ändå skapade mig helt perfekt precis som den jag är. För om jag tvivlar på mitt värde ibland så som jag ser ut nu - hur skulle jag då tänka och känna om jag var supersnygg? Det finns alltid en annan sida av myntet. Jag skulle definitivt inte trivas med att gå runt och vara en sexmagnet. Och det menar jag på allvar.

Nej, det finns något genuint fint i vardagligheten.

Mitt i värsta frozen shoulder-problematiken dyker det också upp tacksamhetskänslor. Jag är glad över att min kropp ger mig signaler när något är fel. Jag är glad över att den är så stark att den orkar tuffa på ändå trots att ena sidan inte riktigt vill hänga med. Jag är glad över att den svarar om jag tar hand om mig själv och äter bra/motionerar.

Jag är glad över att jag är jag helt enkelt. Att jag har en förmåga att BESTÄMMA mig och köra på när jag vill. Har ägnat de senaste dagarna åt att röja i hemmet - mycket motvilligt. Avfrostning, skurande etc etc. Men nu är jag snart i mål. Ikväll kommer en av mina bästa vännner med son. Återstår proviantering och litet bolagsbesök. Och som vanligt är jag ute i sista minuten - men jag fixar det alltid.

Tack härliga kropp och sinne för att du finns där för mig. Jag är SÅ tacksam. Genuint tacksam.

Ps. Läste just en jätteintressant bok av Paulo Coelho som följde med Leva-tidningen. Den heter 11 minuter och handlar om en kvinna från Brasilien som lever som prostituerad i Schweiz. Området boken behandlar är sexualitet. Intressant bok indeed. Jag gillar de slutsatser boken kommer fram till, det är ett svar på det jag själv kommit fram till när jag funderat över vad som saknats i mina relationer. Läs! Ds.