måndag 18 oktober 2010

En rollercoaster

Jag tillhör inte de som lever i mellanmjölkens land.
Som har en lugn tillvaro, som trivs sådär lite lagom med sitt liv.
Nej, inte än i allafall, eller kanske aldrig.

Jag tillhör de som rätt så ofta åker berg-och-dalbana.
Uuuuuuuppppp YIEHAAAAA och neeeeeeeeer CHEEEZUS.
Hmmm.

Ena sekunden trött, den andra pigg.
Ena sekunden förtvivlad, en andra oerhört tacksam och glad och lycklig.
Ena sekunden missnöjd, den andra helt nöjd.

Så är det.

För sådana som mig - rollecoaster babes - gäller det att
förstå att vi inte behöver kämpa så förbannat för att hålla
oss på spåret. Det finns där, det kommer alltid finnas där.
Mitt jobb är att njuta av färden. Både uppförsbackarna och
nerförsbackarna.

Jag tycker jag lyckas rätt bra med det. När det inte känns så
prima lyssnar jag och minsta steg mot att må liiite bättre
gör stor skillnad.

Ibland är jag helt galen. Klättrar ur vagnen och hänger där
skrikandes i handtagen under looparna. Och då vrålar jag även
till min son att skärpa sig, för av någon konstig anledning
klättrar han också ur vagnen och vill hänga. Där far vi runt,
surar och skriker och gnäller och tappar kontrollen.

Tills jag inser att jag inte är det bästa exemplet.
Att både jag och sonen kan få en bättre resa om vi tar ansvar
för det. Då kryper jag ner i vagnen igen. Andas ut.
Talar om för sonen att det är mycket mysigare att faktiskt
sitta ner. Att vi kan sitta tillsammans och åka. Att vi kan
glädjas ihop. Jag talar också om för honom att jag inte kan
kontrollera hur han mår, det kan bara han själv.

Efter en lite galen färd i helgen tror jag vi båda
klättrade ner i korgen i morse. Eller jag vet att jag gjorde
det. Sonen utmanade. Ställde sig upp i värsta uppförsbacken
och viftade lite med armarna. Jag såg att han lätt kunde klättra
ur. Då satte jag mig ner. Jag återtog mitt lugn och min glädje.
Kramade honom med både kropp och knopp. Han spann som en katt.
Ganska snart kom han tillbaka ner på sätet. Återfann sin
balans. Så skönt att se och känna.

Nu åker jag själv här igen och efter en skön morgontur väntar
en färd till bl a arbetförmedlingen. Mål: Att få med min
förmedlare på en skön färd i mitt rollercoasterrike.

1 kommentar:

  1. Det var en livlig beskrivning - helt underbar faktiskt. Själv är jag mer som en apa, hoppar, svänger, klänger, nyfiket vill jag veta vad som är på gång där nere på marken, där jag INTE vill vara. Stora kramen till dig och Prinsen.

    SvaraRadera

Blir glad om du skriver en rad :-)