träffade jag senast min gamle skolkamrat M.
Vi gick i en liten skola på landet när vi växte upp, endast 12 barn i tre klasser. Med åren fick vi byta till en lite större ort och sedan till en större stad. Tack vare Facebook dök han upp igår igen i mitt liv och frågade om jag ville vara vän med honom.
Jag har tänkt på honom en del genom åren. Jag fick höra talas om att han förlorat armen i en arbetsplatsolycka för tiotalet år sedan och skrev då ett brev till honom. Talade om att jag tänkte på allt han måste gå igenom och att jag fanns om han ville prata eller ha stöd på något sätt. Han hörde aldrig av sig.
Men igår fick vi kontakt. Och efter några meddelanden fram och tillbaka ringde han mig. Sedan satt vi och pratade i över två timmar om livet, vad som hänt med den och den. Hans liv, mitt liv. Så häftigt. Enkelt. Vi är oss lika helt enkelt. Han har alltid varit en positiv person och det är han fortfarande. Ibland är det väldigt roligt att återknyta till ens barndom. Tiden går så fort. Och jag minns fortfarande tidiga barnaår i skolan, från 9 års ålder. Och så tänker jag på att sonen snart är 7 och snart har han minnen som varar hela livet.
Hoppas det här blir en sådan plats som han minns med värme. Lägenheten, skolan, bekantskaperna.
Känner mig seg idag. Måste ut o valla sonen några timmar, men först lite kaffe o förmiddagsmys.
Vad kul att ni fick kontakt igen, det kanske var för känsligt precis efter olyckan. Klart din son kommer att minnas er lägenhet=D Kram
SvaraRadera