Fina fina fiiiiina

son.
Firad, älskad.
Sover nöjd.

Fina fina fiiina mamma som varit här i veckan.
Firat. Handlat kläder o prylar åt mig och sonen.
Umgåtts, promenerat, hjälpt till.

Fina fina fiiiiina DiLeva.
Som jag träffat - så härlig.
Så mycket bättre... ännu bättre än på TV.
Men jag älskar det programmet.
Så mycket kärlek skulle det hetat istället.

Här är en av mina DiLeva-favoriter.
Från mig till er.

Blunda och se!

Mission for Calle

Idag pratade jag med honom.
Mannen som jag går förbi ibland på min morgonpromenad.
Han bor i ett skjul.
En redskapsbod.
Jag har sett honom sitta därinne o kura ibland,
med en ljuslykta framför sig.
Tänkt: Jösses, fryser han inte?!

Och jag har känt på mig att vi skulle ha ett samtal.

Idag stod han där och liksom väntade på mig.
Glad.
Vi pratade lite om hans situation.
Han öppnade upp skjulet och ville visa.
Jag kikade in. En turistsäng med sovsäck, filtar
och smutsiga kuddar. En cykel. Lite annat
smått och gott.

Men HU så kallt.
Jag frågade hur länge han bott där.
I 6 år.
SEX ÅR!
Jag frågade om förra vintern.
Jo, då var det lite besvärligt, berättade han.

Han frågade liksom lite i förbigående om jag
hade en tia att avvara. Jag hittade en femma i fickan.

Vi pratade vidare. När jag frågade om han inte
fryser på nätterna sa han att hans sovsäck inte var
så bra längre. Att det är kallt. "Har du en sovsäck
hemma att avvara tar jag gärna emot den".

Och då födde min lilla idé om att försöka trolla
fram en riktigt BRA sovsäck. En sådan där som
de använder på polarexpeditionerna.
Ca 6500 kr.
Antingen känner någon någon som har en gammal
sovsäck av bra kvalitet på vinden som aldrig används.
Eller så samlar jag ihop pengarna.

Det är gott att ge. Jag inleder nu "Mission for Calle".
Aktivera ditt nätverk och fundera på om du/ni
har några tips om hur jag/vi kan ordna detta.

Fotnot. Mannen heter inte Calle i verkligheten.
Men han finns. På riktigt.

Fixelifix

Kände mig som he-woman där jag balanserade på stegen, högt upp
och kopplade in taklampans tre eltrådar. Lite läskigt var det, men
det gick bra. Varje ny sak man lär sig utvecklar en sorts stolthet
över självet. Visst är det så :-)

Dagen har mestadels tillbringats i Sickla köpkvarter, i jakten på
både det ena och det andra.

Nu är prinsen äntligen hemma igen, en kort puss-sejour och sedan
blev det saga och sängen. Veckan som kommer blir underbar
med besök från mamma och sonens födelsedag på fredag och
kalas på lördag.

Kram o skön söndagskväll/natt!

Blir så berörd

Jo, det blir jag vanligen ganska lätt. Av både det ena och det andra.
Gillar när människor är äkta och ärliga med både sorg och skratt.
Livet.
Nu ser jag på Så mycket bättre på 4:an.
Underbar inledning.
Fullkomligt strålande
DiLeva tolkar Berghagen.
Så himla bra.
Lasse gråter och mitt hjärta flyger.
Tårarna trillar. Vilket möte.
Sträck ut din hand!

Och så upptäcker jag att jag saknar sången. Dammar av stämbanden...

Milda matilda

Lugn o ro please

Jag skrev rubriken "Spänning" här och sedan började det ena efter det andra hända som kan sorteras under den rubriken. Dock inte så positivt spännande saker och därför byter jag rubrik till Lugn och ro. Jag tittar uppåt och ber om lugn och ro för de Malmöbor som känner sig rädda just nu. Jag ber om lugn o ro för mig och sonen, så vi kan få "flyta med" en stund friska och i balans. Jag ber om lugn o ro för er andra i den mån ni behöver och vill ha det. Peace please. Kram o natti!

Spänning

Surade lite i morse, tyckte min vardag var tråkig, rent ut sagt ospännande.
Schemat för dagen var promenad, jobbsök, besök på AF och
ev matinhandling.

Kan ju säga att dagen blev lite mer spännande än jag önskat mot slutet.
Direkt efter mötet på arbetsförmedlingen ringde en fritidsfröken och
bad mig komma, för sonen hade klämt fingrarna i en dörr. Jag sa OK och
kastade mig i bilen. Kom på att jag glömt fråga om det var illa. Tänkte
att de säkert inte ringer om det är en lättare klämning...

De hade tagit in prinsen och lagt honom på en soffa. Han hade klämt två
fingrar rätt rejält och var såklart svullen o med lite sår. Mest av allt
var han chockad och började gråta när jag kom. Gullplutten.

Vi åkte till vårdcentralen som konstaterade att allt var ok. Lite sårtvätt
och plåster o sedan hemfärd.

Tur att det inte var värre säger jag. Små fingrar är lätta att klippa av
med en dörr (tro mig, när syrran var ett och jag var fem smällde jag igen
en dörr och hennes lillfingertopp åkte av - DET glömmer jag aldrig).

Känner mig lite yr efter dagens tur i berg-och-dalbanan.
Tidigt i säng.

Gode Gud, låt mig få det där jobbet jag vill ha.
Snälla snälla snälla snälla.
Jag ber dig snälla snälla snälla snälla....
*fniss*

11 november har jag varit arbetslös i ett år....

Något att fira det - TJOHEJ så roligt ;-)

En rollercoaster

Jag tillhör inte de som lever i mellanmjölkens land.
Som har en lugn tillvaro, som trivs sådär lite lagom med sitt liv.
Nej, inte än i allafall, eller kanske aldrig.

Jag tillhör de som rätt så ofta åker berg-och-dalbana.
Uuuuuuuppppp YIEHAAAAA och neeeeeeeeer CHEEEZUS.
Hmmm.

Ena sekunden trött, den andra pigg.
Ena sekunden förtvivlad, en andra oerhört tacksam och glad och lycklig.
Ena sekunden missnöjd, den andra helt nöjd.

Så är det.

För sådana som mig - rollecoaster babes - gäller det att
förstå att vi inte behöver kämpa så förbannat för att hålla
oss på spåret. Det finns där, det kommer alltid finnas där.
Mitt jobb är att njuta av färden. Både uppförsbackarna och
nerförsbackarna.

Jag tycker jag lyckas rätt bra med det. När det inte känns så
prima lyssnar jag och minsta steg mot att må liiite bättre
gör stor skillnad.

Ibland är jag helt galen. Klättrar ur vagnen och hänger där
skrikandes i handtagen under looparna. Och då vrålar jag även
till min son att skärpa sig, för av någon konstig anledning
klättrar han också ur vagnen och vill hänga. Där far vi runt,
surar och skriker och gnäller och tappar kontrollen.

Tills jag inser att jag inte är det bästa exemplet.
Att både jag och sonen kan få en bättre resa om vi tar ansvar
för det. Då kryper jag ner i vagnen igen. Andas ut.
Talar om för sonen att det är mycket mysigare att faktiskt
sitta ner. Att vi kan sitta tillsammans och åka. Att vi kan
glädjas ihop. Jag talar också om för honom att jag inte kan
kontrollera hur han mår, det kan bara han själv.

Efter en lite galen färd i helgen tror jag vi båda
klättrade ner i korgen i morse. Eller jag vet att jag gjorde
det. Sonen utmanade. Ställde sig upp i värsta uppförsbacken
och viftade lite med armarna. Jag såg att han lätt kunde klättra
ur. Då satte jag mig ner. Jag återtog mitt lugn och min glädje.
Kramade honom med både kropp och knopp. Han spann som en katt.
Ganska snart kom han tillbaka ner på sätet. Återfann sin
balans. Så skönt att se och känna.

Nu åker jag själv här igen och efter en skön morgontur väntar
en färd till bl a arbetförmedlingen. Mål: Att få med min
förmedlare på en skön färd i mitt rollercoasterrike.

En lyckans dag

Idag skrattar jag med mina tårar.
De forsar här.
Sitter framför skärmen och ser på Live-TV när gruvarbetarna i Chile hissas upp. Det är något speciellt att få vara med om detta när det sker, just när det sker.
Känslan av glädje i luften, spänning, ofantlig lycka hos anhöriga och givetvis hos de som tillbringat mer än två månader i mörker.
Idag skålar jag för dem allihop :-) Underbart! :-)

Följ med mig

Starten kan kännas lite tung. Liksom i uppförsbacke. Men snart kommer det vackra
nedåtlutet. Och solen kikar fram.




















Kom! Sitt med mig en stund på bänken, mitt bland löven. Låt oss prata om livet, om det som känns bra just nu. Om det vi vill och det vi längtar efter.




























Målet är ingenting. Vägen är allt. Men efter målet i spåret kommer ett annat i sikte. Koloniträdgårdarna nedanför mitt hus. Mitt i alltihop en blåmålad port. Vi stannar till. Så vackert. Mitt i de vissna löven, en klar färg som lyser året runt.

Det var en liten glimt. När kommer du och går med mig? På riktigt?