En rollercoaster

Jag tillhör inte de som lever i mellanmjölkens land.
Som har en lugn tillvaro, som trivs sådär lite lagom med sitt liv.
Nej, inte än i allafall, eller kanske aldrig.

Jag tillhör de som rätt så ofta åker berg-och-dalbana.
Uuuuuuuppppp YIEHAAAAA och neeeeeeeeer CHEEEZUS.
Hmmm.

Ena sekunden trött, den andra pigg.
Ena sekunden förtvivlad, en andra oerhört tacksam och glad och lycklig.
Ena sekunden missnöjd, den andra helt nöjd.

Så är det.

För sådana som mig - rollecoaster babes - gäller det att
förstå att vi inte behöver kämpa så förbannat för att hålla
oss på spåret. Det finns där, det kommer alltid finnas där.
Mitt jobb är att njuta av färden. Både uppförsbackarna och
nerförsbackarna.

Jag tycker jag lyckas rätt bra med det. När det inte känns så
prima lyssnar jag och minsta steg mot att må liiite bättre
gör stor skillnad.

Ibland är jag helt galen. Klättrar ur vagnen och hänger där
skrikandes i handtagen under looparna. Och då vrålar jag även
till min son att skärpa sig, för av någon konstig anledning
klättrar han också ur vagnen och vill hänga. Där far vi runt,
surar och skriker och gnäller och tappar kontrollen.

Tills jag inser att jag inte är det bästa exemplet.
Att både jag och sonen kan få en bättre resa om vi tar ansvar
för det. Då kryper jag ner i vagnen igen. Andas ut.
Talar om för sonen att det är mycket mysigare att faktiskt
sitta ner. Att vi kan sitta tillsammans och åka. Att vi kan
glädjas ihop. Jag talar också om för honom att jag inte kan
kontrollera hur han mår, det kan bara han själv.

Efter en lite galen färd i helgen tror jag vi båda
klättrade ner i korgen i morse. Eller jag vet att jag gjorde
det. Sonen utmanade. Ställde sig upp i värsta uppförsbacken
och viftade lite med armarna. Jag såg att han lätt kunde klättra
ur. Då satte jag mig ner. Jag återtog mitt lugn och min glädje.
Kramade honom med både kropp och knopp. Han spann som en katt.
Ganska snart kom han tillbaka ner på sätet. Återfann sin
balans. Så skönt att se och känna.

Nu åker jag själv här igen och efter en skön morgontur väntar
en färd till bl a arbetförmedlingen. Mål: Att få med min
förmedlare på en skön färd i mitt rollercoasterrike.

En lyckans dag

Idag skrattar jag med mina tårar.
De forsar här.
Sitter framför skärmen och ser på Live-TV när gruvarbetarna i Chile hissas upp. Det är något speciellt att få vara med om detta när det sker, just när det sker.
Känslan av glädje i luften, spänning, ofantlig lycka hos anhöriga och givetvis hos de som tillbringat mer än två månader i mörker.
Idag skålar jag för dem allihop :-) Underbart! :-)

Följ med mig

Starten kan kännas lite tung. Liksom i uppförsbacke. Men snart kommer det vackra
nedåtlutet. Och solen kikar fram.




















Kom! Sitt med mig en stund på bänken, mitt bland löven. Låt oss prata om livet, om det som känns bra just nu. Om det vi vill och det vi längtar efter.




























Målet är ingenting. Vägen är allt. Men efter målet i spåret kommer ett annat i sikte. Koloniträdgårdarna nedanför mitt hus. Mitt i alltihop en blåmålad port. Vi stannar till. Så vackert. Mitt i de vissna löven, en klar färg som lyser året runt.

Det var en liten glimt. När kommer du och går med mig? På riktigt?

Solsken i hjärtat

Idag skiner solen igen.
Jag sitter här och ser ut på eken som skiftar i höstens alla färger.
Solen dansar på gula blad. Himlen lyser blå.
Prinsen är på skolan och mår bra.
Jag sitter här i min lägenhet och hoppas få besked om
jobbintervjun jag var på i torsdags.
Den som gick så bra.
Där VILL jag jobba.
Och det känns som jag redan har fått jobbet också.
Lustigt.

Har just avslutat en timme och tjugo minuter i spåret.
Jag är tacksam för att jag fått en möjlighet att landa
på detta vis på denna nya plats.

Kan det finnas något bättre än att inleda dagen med
mjuk rörelse i syrefylld skog som exploderar i färger?
Det är så magiskt. Ibland snörps mitt hjärta till av
känslorörelse. Jag undrar hur många, oerhört vackra,
höstdagar man kan ta in i sitt sinne.

En sak är klar.
Den här hösten kommer jag bevara i mitt hjärta
för resten av mitt liv. En av många vändpunkter.
En makalös tacksamhetsresa som jag hoppas aldrig
tar slut.

Projektet - del 2: The cut

Mmmm.
Ända sedan jag såg den här bilden har jag varit hooked.
Så underbar.
Hela hon.
Så nu har jag exakt samma frisyr :-)
Vi snackar extremt kort. Lika blont.
Jag är ju inte hon. Inte lika snygg.
Inte lika smal - än.
Men det är det projektet handlar om.
Att Pinkifiera mig i mitt liv.
Mer Pink attitude.
Pink look.
Pink feel.
Pink voice.
Inte vara hon.
Vara den som jag är. På insidan.
Få ihop insidan och utsidan.
Inspirerad :-)

Projektet - del 1: Jag har piercat mig!

Eller.
Eh.

Inget "Pierce BROSKnanprojekt direkt ;-)
Jag kände mig hursomhelst otroligt busig när jag klev in på piercingstället idag.
Såg mig omkring, kollade in inredningen och de som jobbade där.
Stora tatueringar, stora hål i öronen med smycken.
Hål både här och där.

Kände mig lite nervös.
Saken är den, att jag har ett projekt på G.
Och det här besöket var en del av det.

Näh.
Det blev inga hålstuckna bröstvårtor.
Eller andra intimdelar.

En liten, trevlig grungekille, eller hip-hopare, eller whatever (brallorna vid knävecken)tog hand om mig. Skickade ner mig i ett sterilt rum i källaren.

GulP!

Inget kylspray eller liknande, nej, fram med en stor, lång nål.
Sen småpratade vi lite medan han - AJ - fick fart på mina hål jag tog i öronen för ca 25 år sedan.

Svimfärdig av äckelkänslor påminde jag mig om att jag faktiskt fött barn. I en helvetesförlossning. Och DET gjorde ont.
Det gav lite perspektiv. Jag började fnissa och det gjorde killen också.

Så nu sitter jag här med ömmande örsnibbar med bling i. Håll tummarna
för att det funkar denna gång! :-)
Ska ta mig en Ipren så här på kvällskvisten för att bota lite värk och en begynnande förkylning.

Bling bling på er!

Nu tror jag på tomten

och på the Law of Attraction.
För nu har det skett! Vi har fått ett svar.

Idag när jag och sonen kom tillbaka till skolan från sjukgymnasten, kom fröken ut och sa att hon ville få en minut ensam med mig. För några veckor sedan fick vi hem en kalender från Trafikverket. Jag hjälpte sonen svara på några frågor i en tävling, sedan fick man ange vilken skola och klass och fröken han hade. Fröken var nu eld och lågor: Sötnosen har nämligen vunnit EN CYKEL!!!

Lyckan är grymt stor här kan jag säga.
Sonen får inte veta något än, för de ska tydligen komma ut till skolan och gratulera. När vet jag inte, förmodligen denna månad, då prinsen för övrigt också fyller sju år.

Nu är vi i flow här. Jag ska nog vara med i lite fler tävlingar känns det som :-)

Dejt med tomten

Det börjar bli en lång önskelista till tomten.
Varje dag hittar jag nya saker jag längtar efter, som skulle göra mitt liv ännu trevligare och bättre :-) T ex nya träningskläder. Vill ha löparbrallor som är lite extra vadderade i lår och rumpa, så man klarar av kylan som nu börjar breda ut sig. Var inne och provade några i en affär häromdagen och drömde lite.

Nej, det är bara att köra underställ och extra mjukisar ovanpå. Tills vidare.

Någon som vet hur jag fixar en dejt med tomten?

Förresten. Helgens fika var trevligt. En klassmamma o hennes två barn kom och stannade några timmar. Julduk, julgardiner, lussebullar o pepparkakor o glögg och lite pyssel. Väldigt nice :-) Bilder kommer lite senare.

Kram och skön måndag på er!

20 år sedan eller mer...

träffade jag senast min gamle skolkamrat M.
Vi gick i en liten skola på landet när vi växte upp, endast 12 barn i tre klasser. Med åren fick vi byta till en lite större ort och sedan till en större stad. Tack vare Facebook dök han upp igår igen i mitt liv och frågade om jag ville vara vän med honom.

Jag har tänkt på honom en del genom åren. Jag fick höra talas om att han förlorat armen i en arbetsplatsolycka för tiotalet år sedan och skrev då ett brev till honom. Talade om att jag tänkte på allt han måste gå igenom och att jag fanns om han ville prata eller ha stöd på något sätt. Han hörde aldrig av sig.

Men igår fick vi kontakt. Och efter några meddelanden fram och tillbaka ringde han mig. Sedan satt vi och pratade i över två timmar om livet, vad som hänt med den och den. Hans liv, mitt liv. Så häftigt. Enkelt. Vi är oss lika helt enkelt. Han har alltid varit en positiv person och det är han fortfarande. Ibland är det väldigt roligt att återknyta till ens barndom. Tiden går så fort. Och jag minns fortfarande tidiga barnaår i skolan, från 9 års ålder. Och så tänker jag på att sonen snart är 7 och snart har han minnen som varar hela livet.

Hoppas det här blir en sådan plats som han minns med värme. Lägenheten, skolan, bekantskaperna.

Känner mig seg idag. Måste ut o valla sonen några timmar, men först lite kaffe o förmiddagsmys.

Det vackraste jag vet

eller en av de allra vackraste sakerna,
är att se på sonen när han sover.
Stod vid hans säng en stund i kväll.
Andetag in, andetag ut. Lugn o ro.
Kärlek. Ibland drabbar mig känslan
med oanade krafter. Sveper över och
igenom mig. Tänk att just JAG fick
bli den här sötnosens mamma. Och jag
är glad över varenda dag som jag får
se honom utvecklas. Vilken julklapp
det är, något nytt varje dag.
Nya händelser, nya funderingar.
Och det är häftigt att se på världen
ur en "snart-sjuårings" perspektiv.
Många skratt blir det.
Och när han klättrar upp i mitt knä
och bara vill goooooosa och kramas
och pussas länge tänker jag att jag
vill frysa tiden. Den går fort.
Jag njuter faktiskt medvetet av
prinsen, varenda dag. Mjuka barna-
händer. Busa, brottas, skratta,
bråka, tjata, gosa, kréera...

Tack Gud. Du är GOD.

Ps. Vad har det tagit åt folk?!
Ska alla härma mig och ha julfika
i morgon? Jag skulle köpa saffran
på Ica Kvantum OCH DEN VAR SLUT.
SLUT???!!!!! Tur jag har min lokala,
svindyra Coop-butik. I morgon blir
det saffransbullbak på morgonen.
I morgon em/kväll serveras bullarna.
Kommer du? Ds.