Döden och rädslor

Det kommer stunder när man måste tala med sitt barn om det oundvikliga i livet: döden. Igår var mamma och pappa tvungna att avliva sin hund som de haft i 12 år. Hon fick en leversjukdom och det var bäst för henne att somna in. Så oerhört sorgligt, även om hon var gammal. Jag vet att både mamma o pappa sörjer henne mycket, framför allt pappa. Stina var hans bebis, hans älskling. Vila i frid underbara hund. Du var ren och skär glädje och kärlek.

Jag berättade för sonen om att Stina dött. Han ville ha ett förtydligande. Va? Menar du mormor och morfars hund? Sakta sjönk det in och prinsen förkunnade snabbt att "det där är för sorgligt att prata om, jag vill inte tänka på det nu". Jag lät jag honom vara med sina tankar och senare på kvällen kom frågorna om hur hon dog. Varpå sonen förklarade att han minsann också kunde dö. Tänk om jag dör på natten mamma. Vad gör du då på morgonen? Jag talar om för prinsen att då skulle jag minsann vara så ledsen att jag grät och grät och grät.

Nu har de börjat ge influensavaccin till skolbarnen och vi fick ett erbjudande om att ge sonen en spruta i morgon. Men jag gillar ju inte idén att spruta in något som testats så lite i hans system. Så idag tackade jag nej. Samtidigt river o sliter rädslan i mig i takt med att jag läser tidningar och pratar med folk. En tjej jag hörde om har haft ett fullkomligt helvete i två veckor o är sjukskriven i två veckor till. I Finland har en 8-årig frisk flicka dött snabbt av influensan. Hur jag än vrider och vänder på det blir jag inte klok på vilket som är det bästa alternativet.

Ja, tänk om sonen dog. Eller jag, för den delen. Mardrömstanke...

Så, nu får jag helt enkelt försöka "byta" tankar och stå förankrad i mitt beslut. Det som sker sker. Och tänker man för mycket på något drar man det till sig. Gott som dåligt.

Städ- och tvättdag idag. I morgon kommer en underbar väninna o hennes son o hälsar på mig o prinsen. Kul!