Förra veckan såg jag på melodifestivalen m prinsen. Jag gillade Jenny Silver, mycket. En traditionell schlagerdänga. Prinsen vaknade till liv när Le Kid körde sin Oh My God. Faktum är att det är den enda låten jag minns från förra veckan.
Idag sitter jag själv o undrar vad det ska bli i afton. Känner mig ensam. Funderar över när jag förlorade gnistan o energin? När jag blev ensamstående mamma? Läser FB-statusar om schlagerfester o middagar o folk som gör ditten o datten. En del är så högproduktiva att jag blir helt matt. De verkar leva så rika liv. Sådär som jag kände mig - iallafall litegrann - för tiotalet år sedan. Världen framför mina fötter. Själv däckar jag i soffan varje helg. Orkar inget, har heller ingen lust att göra ngt. Det är som om livet tagit en lång jäkla paus.
Jag är helt enkelt avundsjuk på folk som har ett aktivt liv och energi. Jag gillar inte denna avundsjuka, den pyr som ett dåligt gift. Som om det vore synd om mig. Offermentalitet.
Jag vill att livet ska bli spännade igen. Som ett kakbord jag omättligt vill kasta mig över. Istället kikar jag på godsakerna o gäspar. Struntar i dem. När det blir för krångligt vill jag inte vara med. En ny relation har jag så svårt att se. Blir sällan kär. Och sedan kommer allt krångel. Två människor vars livspussel ska fungera ihop. Kompromisser, någon som vill HA något av mig. Jag blir bara matt vid tanken.
Gaaah.
Ska d vara så här?
Livet på paus?
Hur länge?
Du beskriver allt så bra(som vanligt väldigt välskrivet) Jag tror att folk framhäver det positiva i Fb o bloggar mm.Man vill ge ett sken av att allt är så bra, för då mår man lite bättre själv. Jag funkar så i alla fall(oftast)
SvaraRaderaJag ser din fina bild på dig o sonen uppe i headern, har ni skaffat en katt?
Kram