Det är en myt

att arbetslösa inte har något att göra.
Hell yeah!

Jag sitter vid datorn ständigt och letar med ljus och lykta efter jobb.
Jobbsite efter jobbsite. Twitter, you name it.
Jag filar på min CV, skriver om den ofta.
Uppdatera alla 7hundra50elva platser min CV är registrerad på.
Inte så mycket att lägga in där, men det är en förutsättning för att komma högt upp i sökresultaten.
Jag ringer mitt nätverk, ställer frågor om någon kan hjälpa mig via Facebook och LinkedIn.
Jag nätverkar live.

Samtidigt fortsätter jag att förkovra mig inom datorns värld. Jag lär mig nya verktyg. Jag bloggar något inlägg varje dag i en ny blogg på engelska, bara för att visa att jag faktiskt kan skriva och är bra på att lära mig nytt.

Jag är som en stundent, jag blir aldrig klar.
A-kassedagarna som tickar är en stress. Bristen på pengar är en stress.

Samtidigt har jag vett att njuta liiite av situationen också. Just nu är jag förkyld och slipper åka t-bana och jobba när kroppen inte orkar. Jag har tid och ork över för min son, läser läxor med honom och myser mycket. Han är en stor stor källa till glädje. Så liten men så klok och så rolig :-)

Nä, här går man inte och lyfter pengar och ligger på sofflocket. Tvärt om.
Det allra värsta är nog känslan av livegenhet. Som att jag ska nöja mig med "vad-som". Det stämmer inte med det jag tror på, d v s att det är viktigt att hitta rätt, att vara på rätt plats. Både för företaget och den anställde.

Hursomhelst, jag söker vidare och hoppas att något nytt, roligt hinner hända på jobbfronten innan jag ska prata med AF igen den 12:e.