I morse skulle jag och prinsen till skolsköterskan på hälsoundersökning. Redan i bilen förändras sonens humör, som så ofta nuförtiden. Väl framme är han orolig, ledsen och mumlar oavbrutet om att han inte vill gå till sin "skitskola". Han säger att han INTE tänker prata med sköterskan heller. (Jag har förklarat att det bara blir samtal och några övningar, inga sprutor och sådant.) Inne hos Anne kryper sonen upp i mitt knä, han vägrar titta på henne och pratar ytterst sällan och då till väggen.
Hon lirkar och lirkar och successivt förbyts den ångestfyllde pojken till den jag känner. En glad, fnissig, livlig kille som glatt bubblar på och gör syn- och hörselundersökningar i ett huj. Jag lämnar honom sedan på sin avdelning på betydligt bättre humör.
När jag hämtar på eftermiddagen säger fröknarna att sonen pratat om besöket hela dagen och hur kul han uppenbarligen hade där.
Det lättade mitt hjärta, jag blir inte klok på alla dessa humörsvängningar. Men som Anne sa, 6-årsåldern kallas för lilla tonåren. Det våra sexåringar går igenom och agerar ut är jobbigt för dem själva. AMEN!
Resultat av vägning och mätning: 23,5 kilo och 128,5 cm lång. Om han följer sin kurva som ligger över normalen, blir prinsen ca 193 cm lång vid 20 års ålder *ler*.
Nu blir det eftermiddagsmys.
Oj, det blir en lång och ståtlig kille=D Min "J" är 194 cm. Men ingen av sönerna har kommit upp i den längden=D Kraaam
SvaraRadera