Diagnos: Mamma

Det var så länge sedan jag var här.
Finns hon kvar - Happy?
Finns Prinsen kvar?

Såklart.

Men man kan ju undra ibland.
VAD som finns kvar.
En lång höst och vinter fylld av jobb, jobb och jobb.
Massor av jobb.
Och det är ju bra.
Ja, ni vet ju var jag kom ifrån.
Några år i kylan.

Nu är jag i kylan igen.
Fast i vinterkylan.
Och fast i mitt huvud.
Eller fast...
Jag är trögrörlig.
Tankarna rör sig som sirap.
Utmattning.

Ovanpå det: Yr!
Kristallsjukan har invaderat mina öron och världen spinner.

Det finns annat som gör att världen spinner.
Diagnoser.
I höstas en utredning av min kära prins på skolan.
ADD.
Och i januari nästa diagnos: Dyslexi.

Ja, herregud.
Det tär på en att vara mamma till en liten prins som är speciell.
Men det är också så underbart KÄRT att vara mamma till samma prins.
Om jag kunde fånga hans utveckling och visa den för er som i en spelfilm.
OM.
Det hade varit något.
Han gnistrar som en kristall vissa dagar. Han får mig att ligga dubbelvikt av skratt, min nioåring.
Samtidigt kan han förpassa mig till den djupaste av dalar.
Som när han säger att han trodde att han skulle bli uteliggare på grund av sina problem.
Herregud. Han är så verbal. Ibland är jag så RÄDD. Och ibland känner jag att han kommer bli en helt FANTASTISK världsmedborgare, just för att han är han.

Men mamman är trött.
Så trött att prinsen märker det.
Han frågade idag om mamman tycker det är tufft att göra läxor med honom.
Tufft? Menar du coolt eller jobbigt?
Jag menar jobbigt?
Mja. Ibland är det svårt att veta hur jag ska hjälpa dig. Jag lär mig ju också som mamma. Ibland är det tufft, andra dagar är det helt underbart lätt.
Prinsen sög in denna kommentar. Processar väl fortfarande.
Jag kan inte ljuga. Men balansgången är fin. Hur mycket ska en nioåring få höra och veta?
Svårt.

Mamman undrar hur hon ska orka.
Hjärnan är så seeeeeg.
Hon vill gå ner i vikt.
Hon vill orka på jobbet.
Hon vill vara en stjärna såklart.
Men just nu... Hmmm. Hon försöker dra ner på engagemangsnivån.

Men det är skolmöten, jobbmöten, saker att ta ställning till.
Mat att handla och laga, städning, tvätt, läxor.
Tålamod.
TÅLAMOD.

Behöver en dos styrka, o store ande.
Livets kraft.
Gud. Hör du mig?
Mirakel. Please.

Fast. Det är inte synd om mig. Jag vill inte gnälla.
Det är så trist att gnälla.
Kan jag inte bara få komma in här och skriva om allt härligt, roligt som  jag har på gång. Alla roliga projekt, alla spännande händelser. All energi jag har, hur mycket jag går ner i vikt. Hur jag börjar återfå mitt forna jag?!!

Hursomhelt.
Kul att se er igen vänner.
Vi finns kvar.

Funderar över vilken diagnos jag kan ge mig själv och det får bli en: Mamma.
Mmm. Så är det.

Sitter i tystnaden och lyssnar

Lyssnar på ljuden som finns där. Fläkten på avstånd i köket. Den där höga tonen som finns när daton är på. Element? Och blåst, regn och löv som faller ner på min balkong.

I frånvaron av sonen försvinner alla måsten. Egentligen. Det är bara inuti mig de bor. Har bestämt mig för en vilodag.

Fast samtidigt vet jag att det känns ännu skönare efter att ha gjort något bra. Som rensat i lägenheten och tagit en prommis. Men det är ju ganska trist i sig.

Det faktum att jag vaknade så sent gör att jag står inför ett val. Sätta full fart och få saker gjorda innan kvällen, eller bara vara.

Nästa lördag har sonen och jag just landat i Spanien.... Behöver packa väskan. Kollade väderprognosen i går och blev så besviken. Efter 22 grader och sol ska de få 14 grader och regn där nere.... Jag lovar er, prinsen kommer att gråta om det blir så. Han har sett fram emot detta så länge!

Lite lördagstankar från mig. Det blir ett avsnitt av en serie till innan jag gör något företagsamt :-)

Presenter, kommentarer och livet

När jag kom hem idag ropade prinsen: - Du har en present på bordet mamma!
Lycka! Älskar presenter. Och se. Notera särskilt omslagspappret :-)

En halvtimme senare kommer prinsen ut i köket och säger:
- Jag vill bara säga att jag är väldigt tacksam för allt du gör för mig. Du planerar min födelsedag med mig, köper presenter, gör läxor med mig. Det gör mig....lycklig.
Gissa hur lycklig JAG blev av den kommentaren :-) Min snart-nioåring gör mig glad varje dag.

Sedan har vi gnotat och gnetat ikväll med läxor och avslutar kvällen med bokläsning (jag läste högt för sonen i en bok han älskar).

Mysigt. Nu sover goingen.
Jag ligger här i soffan och tänker på A som förlorade sin man alldeles för tidigt. Jag tänker på Fighter som testflyger på nytt jobb. Jag tänker på Greta i Afrika, Nica-Ankan och alla andra fina bloggvänner jag har. Jag tänker på att jobbet är ansträngande och att jag är osunt trött jämt. HUR ska det bli när mörkret kommer???

Kram på er!

Time for a Swatch?

En switch i livet skrev jag om nyss.
Jag gillar ju tävlingar förresten.
De är en krydda i livet.
Och så gillar jag att springa runt på nätet och hitta nya bloggar.
Hos Fyndigt by Frida hittade jag en kul tävling där man kan vinna en Swatch-klocka.
Gud så länge sedan jag ägde en klocka.
Det vore så himla mysigt att ha tiden med sig igen ;-)
Gillar den vita lite extra mycket :-) Gå in och kika här.

Nej, jag försvann inte för gott

Jag bara tog en väldigt lång paus.
Gör det kanske fortfarande.
Ni vet. När livet vänder ibland.
När det blir intensivt på någon front.
När allt annat skjuts åt sidan.
Ja, då behöver man kliva ut i ledigheten ett tag.
Hur den än ser ut.
Jag började ju jobba i januari.
Åh herregud vilken omställning.
Jag skojar inte.
Många plus.
+ Nära till jobbet, 15 min bil, 25 min cykel.
+ Flex, kan även jobba hemma
+ Kan alltid åka till sonens skolmöten och jobb ikapp
+ Trevliga kollegor, lär mig nya saker
+++ Lön varje månad!!!
- Inte riktigt det jag tycker är roligast
- Jag är så TRÖTT. Jämt. Lägger mig efter sonen.

Än så länge fler plus, även om tröttheten går ut över resten av livet.
Det finns mer att prata om.
Tar det lite lugnt i början även här.

Börjar med att säga HEEEEEEEEJ!!!
Hur har ni det alla goa bloggvänner?

Puss. Puss. Puss.

Som ett marathon

Vad gör man en dag när man är barnledig.
När man har sovit ut, ätit frukost.
Tittar ut på vädret och tycker en smula synd om alla tusentals människor som ska springa marathon.
Ångrar sig sedan och tänker att det nog är mig det är lite synd om, som inte har vett att se till att ha en marathon-fysik.

Linnena glider uppåt nuförtiden. Det har de aldrig gjort förut.
Det är liksom kurvornas lag som tar över och transformerar ett långt linne till ett kort.
Fruktansvärt irriterande.
Och deprimerande.

Och jag tänker att jag vill göra något BRA av den här dagen.
Älskar att se på mina serier. Det är jag värd. Att få vila efter veckans jobb-marathon.
Men samtidigt. Jag är så LAAAAAAAT.
Ibland tar jag tag i städningen och känner mig produktiv och skön.
Men min kreativitet blir det inte så mycket med på helgerna.

Jag fångar dagen, men med minsta möjliga motstånd.

Fast nu, i de uppåtglidande tröjornas tidevarv, känner jag att det är dags att trotsa mig själv.
Jag ska fan ge mig ut i det pissblöta, iskalla skitvädret. Jag ska promenera.
Känna livet i mig. Minnas att jag är stark om jag vill. Hoppas att det ger ännu mer energi.

Vill göra något annat kuligt idag. Vad kan det tänkas vara?

Puss i pannan på er denna regniga, tankeframkallande förmiddag.

Små små intag

Det går liksom inte att ta in.
Inte på riktigt.
Det där hemska som hände på Utöya förra året.
Det är så kopiöst horrorfyllt att jag medvetet försöker undvika det som skrivs. Iallafall så gott det går. Men idag kunde jag inte låta bli att kika på Aftonbladets nyhet om hur 40 000 människor samlats på torget i Oslo för att sjunga sången som Breivik tycker så illa om.
Jag ser på klippet och det går inte att hindra. Tårarna faller. Jag tar in det fasansfulla i en liiiiiten bit. Känner med norrmännen. Framförallt med de anhöriga till alla dessa barn och mammor och pappor som inte kommer tillbaka.
Och jag tänker att alla hemskaste hemska dåd ofta får en kontraeffekt.
Breivik ville nog inte ena folkgrupperna i Norge direkt...
Men det han gjorde bidrar till just det.
En vilja att ena, förena.
Hoppas att just det, om något, ramlar ner som en insikt i hans dimmiga hjärna.
Det vore ett bra straff.

Öronmärkt

Hej vänner!

Nej, jag har inte gått i dvala, dött eller gjort något annat radikalt.

Jag har bara börjat arbeta. På heltid.

Och plötsligt hinns ju inte så mycket annat med.

Eller orkas inte med.

Jobb, iväg tidigt, hemma vid 18. Laga mat, läsa lite läxor, mysa med prinsen.

Lägga prinsen.

Lägga sig själv. Spela några rundor WF.

Sova.

Kan inte låta bli att undra om det är det här vi ska göra med våra liv.

Bara låta dagarna gå i en sorts produktionsprocess.

Att inte ha frihet och medel att kunna välja fritt, kréera.

Och OM vi hade det, skulle vi göra det?

Funderar mycket på sådant.

Samtidigt tillhör vi ju de gynnade fem procenten av jordens befolkning.

Det är väl lyxtankar jag tänker.

Men ändå, medan dagarna traskar på, försöker jag fånga dem. Varenda en.

För de kan bära på guldkorn i all sin vardaglighet.

Idag har jag sonen hemma med öroninflammation.

Ingen fara med honom, pigg och glad.

Vi har käkat våfflor, gjort läxor i lugn och ro och nu blir det snart lite egen tid.

Men i morgon är det jobb och skola igen. Hoppas han orkar med kombon penicillin och skola.

Sån't är livet.

Puss i pannan på er, hoppas era liv är något mer spännande ;-)

Lite härligt är det allt ändå

:-)

Fredag och droppeli-dropp från taken utomhus.

Solen stekte på som tusan och jag fick värsta "alp-känslan" :-)

Har jobbat på fokuserat i veckan, det känns bra att producera och vara aktiv igen. Det är viktigt på något sätt att känna sig till nytta för någon.

Prinsen käkar pizza, jag som tog en falaffel på lunchen hoppar helt att laga mat. Det blir nog en macka och sedan fruktsallad med mys framför TV:n. Eller Wii-ande med prinsen.

Härlig fredag - ha en skön helg allihop!

Nä, jag vet inte jag

Äntligen fick hon ett jobb.
Hon jobbar som en gnu.
Är kompetent och gör ett bra jobb.
Men gnistan finns inte där.
Den som fanns förr.
När hon gjorde karriär.
Ingen spänning.
Inget spännande företag.
Ingen som ser henne som en stjärna.

Men hon har nära till jobbet.
Och en lön.
Det är hon glad för.
Men ändå.
Det känns som att något saknas.
Det känns tomt i en bit av själen.
Livsdrivet framåt saknas.
Kanske är det bara ett kemiskt påslag.
Kroppens sätt att försätta henne i Depp.
Ja inte Johnny. Nej Mr Depp Ression.
En känsla som återkommer då och då.
Hon saknar spåret. Den där känslan då livet driver framåt.
Som när hon gjorde musik.
Eller var ute på äventyr i fjärran land.
Eller bara var smalare.
Hon vantrivs i sin kropp, men orkar inte göra något åt den.
Hon jobbar ju jämt. Det finns inte tid.
Hon älskar sonen. Han är glädjen.
Men längst därinne, är det som en bit är död.
Medelåldern?
Fucking jävla medelåldern.
Var tog hoppet, och orken och äventyren vägen?
Ska det vara så här jämt?
DET är en stor rädsla.
Lite vardagligt småtrist.
Resten av livet?!!!

Hon träffar en go kille.
Ett gammalt ex.
Han får henne att skratta.
Det är underbart.
Men hon vill inte ha sex.
Hon vill inte ha några krav på sig alls.
Hon har blivit så van vid friheten, att allt som liknar något annat är ett hot.
Så jävla typiskt.
Hon kan nog inte bli sådär galet kär igen. Någonsin.
Så känns det.
Det blir för komplicerat.
Hon vill inte kompromissa.
Argumentera. Mötas på halva vägen.
För vad? Gamla illusioner om romantik som på film. Det är inte verkligt.

Tomt i en bit av själen....

Och ändå är allt bra.
Hon och prinsen är friska.
Hon har ett jobb och är glad över att sätta sig i bilen varje morgon.
Hon har familj och vänner.
En helt ok lägenhet.
Folk märker att hon har mycket energi nu.
Den varar tills dess prinsen lagt sig. Sedan orkar hon inget mer.

Nä.
Jag vet inte jag....