Som ett marathon

Vad gör man en dag när man är barnledig.
När man har sovit ut, ätit frukost.
Tittar ut på vädret och tycker en smula synd om alla tusentals människor som ska springa marathon.
Ångrar sig sedan och tänker att det nog är mig det är lite synd om, som inte har vett att se till att ha en marathon-fysik.

Linnena glider uppåt nuförtiden. Det har de aldrig gjort förut.
Det är liksom kurvornas lag som tar över och transformerar ett långt linne till ett kort.
Fruktansvärt irriterande.
Och deprimerande.

Och jag tänker att jag vill göra något BRA av den här dagen.
Älskar att se på mina serier. Det är jag värd. Att få vila efter veckans jobb-marathon.
Men samtidigt. Jag är så LAAAAAAAT.
Ibland tar jag tag i städningen och känner mig produktiv och skön.
Men min kreativitet blir det inte så mycket med på helgerna.

Jag fångar dagen, men med minsta möjliga motstånd.

Fast nu, i de uppåtglidande tröjornas tidevarv, känner jag att det är dags att trotsa mig själv.
Jag ska fan ge mig ut i det pissblöta, iskalla skitvädret. Jag ska promenera.
Känna livet i mig. Minnas att jag är stark om jag vill. Hoppas att det ger ännu mer energi.

Vill göra något annat kuligt idag. Vad kan det tänkas vara?

Puss i pannan på er denna regniga, tankeframkallande förmiddag.