Nej, jag har inte gått i dvala, dött eller gjort något annat radikalt.
Jag har bara börjat arbeta. På heltid.
Och plötsligt hinns ju inte så mycket annat med.
Eller orkas inte med.
Jobb, iväg tidigt, hemma vid 18. Laga mat, läsa lite läxor, mysa med prinsen.
Lägga prinsen.
Lägga sig själv. Spela några rundor WF.
Sova.
Kan inte låta bli att undra om det är det här vi ska göra med våra liv.
Bara låta dagarna gå i en sorts produktionsprocess.
Att inte ha frihet och medel att kunna välja fritt, kréera.
Och OM vi hade det, skulle vi göra det?
Funderar mycket på sådant.
Samtidigt tillhör vi ju de gynnade fem procenten av jordens befolkning.
Det är väl lyxtankar jag tänker.
Men ändå, medan dagarna traskar på, försöker jag fånga dem. Varenda en.
För de kan bära på guldkorn i all sin vardaglighet.
Idag har jag sonen hemma med öroninflammation.
Ingen fara med honom, pigg och glad.
Vi har käkat våfflor, gjort läxor i lugn och ro och nu blir det snart lite egen tid.
Men i morgon är det jobb och skola igen. Hoppas han orkar med kombon penicillin och skola.
Sån't är livet.
Puss i pannan på er, hoppas era liv är något mer spännande ;-)
