Äntligen fick hon ett jobb.
Hon jobbar som en gnu.
Är kompetent och gör ett bra jobb.
Men gnistan finns inte där.
Den som fanns förr.
När hon gjorde karriär.
Ingen spänning.
Inget spännande företag.
Ingen som ser henne som en stjärna.
Men hon har nära till jobbet.
Och en lön.
Det är hon glad för.
Men ändå.
Det känns som att något saknas.
Det känns tomt i en bit av själen.
Livsdrivet framåt saknas.
Kanske är det bara ett kemiskt påslag.
Kroppens sätt att försätta henne i Depp.
Ja inte Johnny. Nej Mr Depp Ression.
En känsla som återkommer då och då.
Hon saknar spåret. Den där känslan då livet driver framåt.
Som när hon gjorde musik.
Eller var ute på äventyr i fjärran land.
Eller bara var smalare.
Hon vantrivs i sin kropp, men orkar inte göra något åt den.
Hon jobbar ju jämt. Det finns inte tid.
Hon älskar sonen. Han är glädjen.
Men längst därinne, är det som en bit är död.
Medelåldern?
Fucking jävla medelåldern.
Var tog hoppet, och orken och äventyren vägen?
Ska det vara så här jämt?
DET är en stor rädsla.
Lite vardagligt småtrist.
Resten av livet?!!!
Hon träffar en go kille.
Ett gammalt ex.
Han får henne att skratta.
Det är underbart.
Men hon vill inte ha sex.
Hon vill inte ha några krav på sig alls.
Hon har blivit så van vid friheten, att allt som liknar något annat är ett hot.
Så jävla typiskt.
Hon kan nog inte bli sådär galet kär igen. Någonsin.
Så känns det.
Det blir för komplicerat.
Hon vill inte kompromissa.
Argumentera. Mötas på halva vägen.
För vad? Gamla illusioner om romantik som på film. Det är inte verkligt.
Tomt i en bit av själen....
Och ändå är allt bra.
Hon och prinsen är friska.
Hon har ett jobb och är glad över att sätta sig i bilen varje morgon.
Hon har familj och vänner.
En helt ok lägenhet.
Folk märker att hon har mycket energi nu.
Den varar tills dess prinsen lagt sig. Sedan orkar hon inget mer.
Nä.
Jag vet inte jag....
