Klockan 6.30 kommer han intassande till mig.
Jag mumlar att vi har sovmorgon och att jag vill sova iallafall en timme till. Vill han vara vaken får han gå upp och leka i sitt rum, annars får han ligga still brevid mig och försöka vila en stund till. Han stannar kvar. Jag kan ju inte riktigt somna, jag växlar mellan lätt vaket tillstånd och lite djupare dåsning. Han ligger faktiskt rätt still där. Jag kikar och ser att han har ögonen öppna.
Efter en timme harklar han lite *fniss*.
Jag kollar klockan. Ingen idé att dra ut på det. Grabben vill ha en vaken mamma. Jag klappar på honom och konstaterar förvånat att han legat brevid mig i en timmes tid. För att han ville det liksom.
Lite senare, vid tandborstningen, undrar han om jag vet vem han älskar mest i världen. Jag säger lite på pin kiv: dig själv! NÄHÄ protesterar han. Det vet du att jag inte gör.
Sedan tänker han en kortis. Och tillägger:
-Men vet du vad mamma. När du vilade låg jag faktiskt och klappade mig själv lite på kinden.
- Gjorde du?!
-Ja och jag tänkte att det var du som gjorde det då.
Min sötnos.
Underbara tankar och funderingar varje dag.
LÖV!
Har precis hittat hit till din fina blogg. Och så vackert du skriver. Det var nästan så man fick en tår i ögonvrån. Barn kan verkligen vara underbara ;-).
SvaraRaderaKram Angela
Hej Angela! Vad roligt att du kikat in här. Tassar genast in på din sida. Vi är ungefär lika gamla och har barn i samma ålder verkar det som *ler*.
SvaraRadera