Det går liksom inte att ta in.
Inte på riktigt.
Det där hemska som hände på Utöya förra året.
Det är så kopiöst horrorfyllt att jag medvetet försöker undvika det som skrivs. Iallafall så gott det går. Men idag kunde jag inte låta bli att kika på Aftonbladets nyhet om hur 40 000 människor samlats på torget i Oslo för att sjunga sången som Breivik tycker så illa om.
Jag ser på klippet och det går inte att hindra. Tårarna faller. Jag tar in det fasansfulla i en liiiiiten bit. Känner med norrmännen. Framförallt med de anhöriga till alla dessa barn och mammor och pappor som inte kommer tillbaka.
Och jag tänker att alla hemskaste hemska dåd ofta får en kontraeffekt.
Breivik ville nog inte ena folkgrupperna i Norge direkt...
Men det han gjorde bidrar till just det.
En vilja att ena, förena.
Hoppas att just det, om något, ramlar ner som en insikt i hans dimmiga hjärna.
Det vore ett bra straff.
