Yes yes yes!

Äntligen!
Nu är det klart.
Har fått ett vikariat nästa år på ett riktigt trevligt ställe.
Har inget signat, men fick ett samtal nu på morgonen om att det är klart.

LYCKA.
Obeskrivbar sådan.
Eufori!!!!!!!!!!!!!!!!

Lost for words.
For once ;-)

Nu ska jag packa febrilt, i eftermiddag styr jag och prinsen kosan mot
Arlanda för vidare transport till syrran & company i Holland.

Gissa om jag kan andas ut nu ett tag. Kommer bli många skratt
och tårar i veckan som kommer. Kikar nog in därifrån som vanligt
och lägger en rad hos er.

Nagelbitartajm

Holy crap.
Kunde inte sova alls i natt.
Många saker som bubblade i mitt huvud.
Hyperläge och ändå otroligt trött.
Väntar såklart på att jag ska få besked om nytt jobb.
Och så har jag fått tråkiga nyheter om en vän.
Blandad kompott.
Lite oro här med andra ord.
Nymålade naglar med trasiga nagelband.
Santa Baby. Give it to me.

Always believe

En god vän lade upp ett citat på Fejjan idag.

"Always believe that something wonderful is about to happen".

Åh vad jag gillade det! Att vakna på morgonen och "låtsas" att
det ligger en dag av magi och positiva överraskningar framför en.

Jag tror ju på The Law of Attraction. Att vi får mer av det vi
fokuserar på. Ibland suger vi (läs jag) på att fokusera rätt.

Ibland är det lite lättare att göra det.

Som igår till exempel.
Jag var på en fantastiskt mysig intervju med två varma och
positiva kvinnor. Kände ett ljus tändas i jobbsökarmörkret.
Åkte därifrån väldigt glad och tillbringade sedan hela dagen
i ett shoppingcentrum där jag bockade av en hel del på
"att-göra"-listan. SÅ skönt.

Sedan blev det full fräs till sonens julfika på skolan och
efter hem med värkande fötter och ben för att laga
middag och mysa.

Då ringde telefonen. De vill att jag ska träffa några till
i organisationen. Vi diskuterade till och med lön.

Hörrni, det här känns positivt. Och jag tänker verkligen
anamma tanken om att något underbart är på väg att hända :-)

Kram på er, mina vänner i cyberrymden.

Lite myspysigt

Tänk vad dagarna är olika, iallafall i min värld.
Och tänk vad de påverkas av människorna i vår omkrets.

Igår var mitt humör upp och ner. Som en berg- och dalbana
passande nog. För sonen var hemma med ont i örat och byggde
rollercoasters i Wii precis hela dagen. Och ville ha min hjälp var
tionde minut. No kidding.
Jag fick INGET gjort.
Och är det något jag lärt mig är det att det känns så mycket
bättre när man åtminstone gjort något liiitet vettigt under dagen.

Det kan handla om att ha sökt ett jobb eller tio.
Eller att städa ur ugnen.
Eller att köpa en julklapp.
Eller betala räkningar.
Whatever.

Igår blev det rischokladsbak, men det kändes ändå inte så produktivt.

Hursomhelst.

Idag har sonen varit på lussefirande i skolan och därefter gick
de hem till sin fröken ändra fram till mellis på em. Matsäck o grejor.
Tycker det är kul att de hittar på skojiga saker för ungarna.
Ska hämta honom om en stund.

Själv har jag haft en gammal pluggkompis på besök, vi har fikat,
promenerat till skidbacken och sett Stockholm i alla väderstreck,
käkat thai och besökt vår kyrka som är jättefin inuti. (Nej, jag
är inte särskilt kyrklig av mig, men jag gillar rummet jättemycket).

Nu faller kvällen igen, fast det bara är eftermiddag och även om jag
inte fått något gjort själv har jag umgåtts. Energi, glädje.

Och idag är mycket bättre än igår.

Och i morgon, mina vänner, ska jag på en intervju. Lovely.

Skört

Idag är själen skör.
Just så känns det.
En oro i kroppen.
Ilska över eviga nej.
Sorg över situationen.
Jag vill göra som Ronja.
Gå upp på en hög bergstopp och vråla.
Jag önskar vid sådana tillfällen att jag
hade någon jag älskar vid min sida.
Som i de romantiska filmerna.
Stark, ändå känslig och mjuk.
Trygg. Stabil.
Jag skulle vilja gråta ut i hans knä
och han skulle klappa om mig och säga
att allt blir bra. Det blir det alltid.

Men hur länge ska jag vänta på att få
tillbaka mitt liv. Ett jobb jag trivs med,
en inkomst?

Det känns som jag inte har något värde
att erbjuda. Att jag inte är intressant nog.
Jag vet ju att jag har MASSOR.
Men det är precis som förr, när jag ville bli
sedd och aldrig blev det - av de män jag ville
ha. Det är en liknande känsla. Funderingar
över varför de andra tjejerna var bättre.
Varför jag inte dög till.

Sedan förstår ju även jag att konkurrensen
är hård. Att vi är många som behöver få ett
jobb. Jag förstår intellektuellt sett att det är
lättare att anställa någon med en färsk jobb-
bakgrund. Det känns tryggare.

Men jag då?

Hallå!!!
Här är jag.

Merry X-mas to me - behöver tips!

Efter den senaste tidens bedrövelser är det dags att pigga upp
det egna jaget med en fantastisk julklapp.

Funderar på att konvertera från PC till Mac och kikar nu
på specarna. Idag sitter jag med en laptop med 15 tums skärm.

Kikar på iMac som har 21,5 tum och 27 tum att välja på.
Räcker det med 21,5 tum eller kommer jag att ångra att
jag inte valde "monstret". Det är rätt stor prisskillnad.

Tycker 15-tummaren är för liten, det är ju en laptop och jag
har längre saknat en större skärm.

Vad säger ni som har Mac (om nu någon har det)?
Vad använder ni?

Jag jobbar i datorn både med lite bildfix (men är ju inte någon
reklambyrå direkt) och vill kunna göra musik i garageband o s v
samt använda iPhoto och iMovie. Gud så skojsigt.

Men storleken, storleken....

Om jag väljer 21,5:an kan jag nog kosta på mig en iPad också,
så jag och sonen kan sitta i soffan o surfa.
Om jag väljer 27-tummaren blir det bara den, punkt. Budget spräckt.

Hur skulle ni resonera?